Ruffa börjar få gå lös mer och mer, även om det är kortare stunder. Vid Varpaklubbens klubbstuga i Sätra har vi funnit en fristad. Där fick Ruffa ha "bollsök", och på så vis röra sig fritt men kontrollerat. Hon njuter av friluftslivet, men blir trött rätt fort. Men hon älskar verkligen att söka och slutar aldrig självmant! :) Bra fysisk träning för henne samtidigt som hon blir mentalt trött! :)
0 Comments
Ruffas kondition är märkbart sämre, och hon blir fort trött. Men i och med att hon kommer att få gå lös mer och mer, samtidigt som promenaderna blir längre, så kommer hon nog snart att komma i form igen. Lägg därtill några intervallpass med Albin så kommer hon att bli en vass sprinter igen! :) Jag tänker ofta på att det var hennes goda fysik som gjorde att hon kunde hålla jämna steg med den attackerande kamphunden, och slutligen lura honom med snabba och tvära svängar. Hon skulle egentligen inte haft en chans; en ettårig tik mot en 7-årig vältränad större hanne.. Till följd av att Ruffas föreskrivna diet, i samband med hennes mediciner, bestod hennes mat av kokt kyckling, fisk och potatis. Hennes matvanor har efter det helt rubbats, och hon svälter hellre än äter sitt vanliga torrfoder. Hon gick till och med ner ett halvkilo innan en lösning dök upp. Hon får sin mat på en av promenaderna - utlagt så att hon får söka upp den. Och då smakar det minsann bra! :) Efter ett par veckors konvalescens med korta och lugna koppelpromenader fick Ruffa äntligen kopplas loss en stund. Ruffa fick springa runt på den stora ängen i Sätra, och det var underbart att se hennes glädje! När man inte tar något för givet, som efter hennes olycka, så blir man rörd när man ser hur härligt hon tycker det är att få sträcka ut, och se hur glad hon fortfarande kan bli över en pinne! :) Vi måste dock förundras över hur bra hon har tagit denna jobbiga tid. Hon har inte motsatt sig något utan fogat sig i allt. Hon, som aldrig har gillat badkarstvättningarna, har själv gått in i badrummet när hon har sett att man plockat fram saker för sårtvätten i duschen - och stått och väntat på att man ska komma. Detta gjorde hon redan andra eller tredje dagen. Hon har inte alls protesterat mot kragen som hon tvingades att ha i flera veckor, och hon har underlättat all t-shirtspåtagning. Hon har inte heller klättrat på väggarna, med tanke på inaktivitet, utan anpassat sig och fogat sig till situationen. Den första tiden var hon så klart påverkad av mediciner, och hade säkert ont, men sista tiden har jag väntat mig att få se en mer rastlös Ruffa. Tänk att kullens "besvärligaste" och envisaste valp har blivit en så lyhörd och anpassningsbar unghund! :) De första två veckorna ville hon ligga väldigt, väldigt nära - vare sig det var i soffan eller sängen. Men de senaste nätterna har hon inte ens hoppat upp i sängen - utan har valt en svalare plats att sova på. Jag tror inte att det ingår i Ruffas världsbild att andra hundar kan vara farliga, och det verkar inte som om händelsen har fått henne att ändra uppfattning. Kanske är hon för ung för att förstå vad som hände.. De fysiska såren som Ruffa fick efter attacken har så här långt inte varit lika lätt att läka som de akut psykiska. Under drygt en vecka fick Ruffa träffa 4 olika veterinärer och hon har opererats 3 gånger. Tisdag 13/7 Ruffa åker in första gången akut till Bagarmossen där de går igenom hela henne för att se vilka skador hon har fått. De var lite oroliga för att hon kunde ha fått en punkterad lunga eller andra inre skador, men de konstaterade att hon lycktligtvis "bara" ådragit sig mjukdelsskador. Betten är dock djupa och som ofta blir fallet vid bett av kamphundar så lyfts skinnet från kroppen så att det blir stora "osynliga" sårområden bakom skinnet. Ruffas öppna sår sys och två dränageslangar sätts in. Hon får penicillin, smärtlindrande och infektionshämmande tabletter utskrivna. Förutom att Ruffa ska ha medicinerna 2 ggr om dagen så ska såren även bli tvättade och baddade 2 ggr om dagen med koksalt. För att hennes mage skall klara medicinerna så ordineras hon kokt kyckling, fisk och potatis som diet. Fredag 16/7 Ruffa åker till sin "husveterinär" i Mälarhöjden för att få dränageslangarna borttagna. Veterinären blir dock bekymrad när hon ser att det har bildats mycket sårvätska som har samlats i fickor. Det fanns inget dränage på lägsta punkten. Det är deras sista timmar innan de Med tanke på Ruffas skada, och att jag gjorde illa foten och går med krycka, så vill man ju helst stanna hemma. Men det känns viktigt för Ruffas mentala tillfrisknande att vi även rör oss ute lite då och då. Hon behöver se och träffa hundar, för att inte få bestående men. Vi åker bil till ställen där vi kan se hundar, men även andra korta utflykter som att till exempel fika ute. Det är varmt, och skönt att komma ut. En veterinär tittar på Ruffa och tycker att vi ska avvakta med en ny operation till följande onsdag, då det samtidigt kan bli aktuellt att ta bort dränageslangarna. Det är ett komplicerat sår att sy, och vi kommer då att få en av Sveriges bästa kirurger. Såren blir ordentligt rengjorda, och det konstateras även att Ruffa fått en för liten dos penicillin. Sedan första dagen efter operationen har Ruffa hundtränats, och det började redan när en ny strut skulle inköpas på ett stort djursjukhus. Ruffa var fortfarande lite ostadig på benen och såg eländig ut med sin jättestrut som hon knappt orkade lyfta. Men när hon såg alla de andra hundarna i väntrummet så började svansen vifta och hon kämpade med struten för att kunna se dem. Även de som skällde, för att de blev rädda för struten, gjorde henne glad. Vi besöker även stora hundaffärer så att hon ska få möta främmande människor och hundar. Och eftersom Ruffa är en favoritkund får hon vid dessa tillfällen även en massa kärlek och godis! :) Hon har träffat flera okända hundar under veckan som har gått, men än så länge syns inga tecken på att hon har blivit hundrädd. Tvärtom har det blivit dagens höjdpunkter och hon lever upp. Livet blev betydligt lättare för henne med den mindre, mjuka kragen. Såren sitter så till att den räcker. På vänster bakben har hon för det mesta en "sko" så att hon inte ska kunna klia sig på såren. Ruffa visade första dagen lite oro över att gå ut på gatan där överfallet skedde, och hon var inte så pigg att gå ut på bakgården heller. Betydligt gladare blev hon när hon råkade se Albin i dörrspringan och det fanns inte en chans att hejda dem. Det var ett fantastiskt ögonblick. Först möttes de som de brukar; de hälsade översvallande glatt - men sedan lugnades tempot ner ganska direkt. Ruffa låg sedan på soffan och Albin gick för att hämta leksaker i hennes leksakskorg som han lade framför henne. Sen fanns han bara där som ett stöd för henne. Vi passade även på att gå ett par varv runt olycksplatserna tillsammans med Albin och då gick det hur bra som helst. De gick bredvid varandra som ett radarpar, och ibland stannade de upp och Ruffa lade sin nos på Albins rygg som stod blixtstilla som hennes klippa. Det har varit rörande att se hur fin deras relation är. Grannar, som Ruffa är väldigt fest vid, följde med på den första kvällspromenaden i mörker. Och det bekom henne inte att hon fick se olycksplatserna, utan hon tycktes bara njuta av sällskapet. Hon är så otroligt social och blir superglad över alla Ruffa tycks inte ha något som helst behov av fysisk aktivitet. Det räcker gott och väl att gå ut mycket korta rastningsrundor, och sen vilar hon mestadelen av tiden. Men vi vill att hon ska komma ut och se/träffa andra hundar - vilket vi även blivit rådda till. För Ruffas del tycks det vara spännande nog att få gå runt med sin kompis Sassa en kort sväng! :) Men hon har blivit, om möjligt, ännu mer "flockberoende" - och måste ha koll hela tiden. När hon möter sina hundkompisar får man se till att dämpa dem i hälsningsfasen, men sen tycks de känna av läget och håller sig relativt lugna. Allt eftersom Ruffa tillfrisknar kommer det nog att bli en utmaning att hålla henne lugn! :) Ruffa har varit hos veterinär igen, men i stället för att ta bort dränage som det var tänkt så har hon fått nya dränage - eftersom det bildats mycket sårvätska. Veterinären tyckte att det var smart att skydda såren med en t-shirt, eftersom det är luftigt nog. Då den behöver tvättas dagligen har hennes garderob utökats med en rosa och en svart t-shirt. Det är ofattbart att Ruffa är vid liv idag, och jag kan bara känna förundran och tacksamhet. Igår vid midnatt tog Karl-Johan ut Ruffa för kvällens sista kissrunda. Det skulle visa sig vara av avgörande betydelse att det inte var jag som gick ut med henne som det var tänkt. På vägen hem, ca 20 meter från ytterporten, kom ett sällskap på andra sidan gatan med en stor hund som slet sig ur stryphalsbandet, och som direkt gick till anfall, så fort han fick se Ruffa. Det var ofattbart otäckt, och hunden som var en korsning mellan amstaff och pitbull var oerhört aggressiv. Hela gatan väcktes av alla skrik men ingen kunde göra nåt. Det var omöjligt att sära hundarna, och Karl-Johan slet ensam med att försöka få kamphunden att släppa greppet om Ruffa. Till sist lyckades han lyfta upp hunden i ett framben så att den släppte greppet om Ruffa varpå hon sprang iväg. Paniken tilltog dock 2 sekunder senare när kamphunden gjorde sig fri och sprang efter. Lilla Ruffa hade bara några meters försprång och alla var övertygade om att hon inte skulle ha en chans. Jag är på väg ner i trapphuset när detta har hänt, och genom fönstren ser jag helt plötsligt Ruffa dyka upp på bakgården, springa som jag aldrig sett henne göra tidigare och mitt hopp tänds. Men sekunden efteråt ser jag hur nära den andra hunden är, och mitt hopp släcks åter igen. Men nu händer ett mirakel. Hon är ju på sin bakgård, som hon så väl känner igen, och hon måste ha tagit några tvära svängar mellan alla buskar så att han förlorat henne ur sikte, och sen har hon lämnat gården en annan väg än den de har kommit in. Troligen sprang hon till bakgården för att se om hon kunde komma hem via bakdörren som ofta står uppställd. Den var stängd nu, och det var nog tur eftersom det troligen inte hade räddat henne. När jag strax efteråt kommer ut på bakgården ser jag bara den attackerande hunden, och skriker för att någon ska komma för att koppla honom. Mig veteligen kan ju Ruffa ligga svårt skadad under någon av buskarna, och han tycks stå beredd att avsluta sin attack vid första tillfälle. Han tycks stanna kvar för att jag dyker upp, och håller sig relativt nära mig hela tiden. Till slut kommer en yngre tjej och kopplar honom. När Ruffa lämnar gården kan hon se Karl-Johan som står knappt 100 meter fram på en smal stig, och hon springer för sitt liv för att sedan kasta sig upp i Karl-Johans famn. Eftersom det ännu inte känns säkert, med hunden fortfarande lös, så försöker de hålla sig gömda så gott det går. Någon har ringt polisen och en polisbil dyker upp och skjutsar Ruffa hem. Väl inne i trapphuset lägger hon sig bara ner på första planet, helt förståeligt otroligt chockad. Många grannar som har vaknat, och som känner Ruffa väl, ansluter och gör allt för att hålla henne lugn samtidigt som vi försöker se hur skadad hon är. Natten tillbringades på Bagarmossens Djursjukhus där de konstaderade att hon fått två rejäla sår med en knytnäves avstånd emellan. Skinnet har blivit lyft så såren har kontakt med varandra. De kollade puls och hjärta men det lät fint, och hennes slemhinnor såg även fina ut vilket uteslöt inre skador om jag förstod det rätt. De sydde såren och satte in dränageslangar. Ägaren till hunden var inte med vid tillfället men han ringde själv polisen på natten och anmälde incidenten och meddelade samtidigt att hunden skulle avlivas följande dag. Hans flickvän, som var ute med hunden, har hört av sig. Hon berättade att Atlas, som var hans namn, fått somna in. Han blev 7 år. De har haft hunden sen den var 6 månader då de tog över vårdnaden eftersom den var misskött. Jag förstår att det även är en tragedi för dem, och jag är tacksam för att de tog ett moget och ansvarsfullt beslut. Hunden har varit hur trevlig och mysig som helst med människor och barn, men den har aldrig gillat andra hundar. Hon berättade även att uppfödaren till Atlas föder upp hundar specialiserade för att kampa - så det var verkligen Davids kamp mot Goliat. Polis och veterinär har påtalat vikten av att låta hundens ägare ta fullt ansvar och låta dem ta sjukvårdskostnaderna, eftersom det annars kan uppstå problem med Ruffas försäkring om det visar sig att hon behöver mer vård framöver. Hundens ägare har själva sagt att de vill ta fullt ansvar och ersätta för alla kostnader. I samtal med polisen har framkommit att det sällan löper så här smärtfritt i kontakten med andra hundägare i samband med incidenter av detta slag, och jag är oerhört tacksam att vi har kunnat ha en bra dialog vilket har underlättat. Händelsen har varit chockartad, men nu riktas alla krafter på att få Ruffa frisk, pigg och glad igen! Vilken värmebölja vi har. Idag var det 32 grader, och det blev mycket bad för såväl hundar som tvåbenta. Ruffa simmar och vågar sig ut på djupt vatten. Det roliga var att hon till sist simmade ut när man själv badade! :) En okänd äldre kvinna som såg oss bada ihop, och som tyckte det såg så kul ut, frågade om Ruffa fick följa med henne när hon skulle bada! Ruffa följde med henne ut i vattnet och de lekte med kvinnans badtofflor. :) När Ruffa och Albin ger sig ut i vattnet samtidigt, och speciellt om det finns en pinne att hämta, så har inte Ruffa en chans mot den betydligt bättre simmaren Albin. Det vägrar dock Ruffa att inse och gav allt, och det slutade med att hon två gånger sjönk under vattenytan eftersom hon envist vägrade släppa greppet om pinnen. För att hon inte skulle bli rädd så fick hon efter det använda Albins flytväst när de badade ihop. I början ville hon inte alls gå i vattnet med den på, men ganska fort upptäckte hon att den bar henne och hon vågade sig ut på längre simturer än innan. Nu blev det i stället Albin som sjönk när Ruffa helt sonika simmade över honom! :) Dagen avslutades hemma hos "Albins", vilket de ofta gör, där vi njöt av mat från grillen. Det är så varmt att Albin fick en badbalja på tomten, och den användes flitigt som vattenskål av hundarna. Vilka härliga sommardagar vi har! Många människor som man möter blir intresserade av Ruffa och av rasen. Nu senast var det en kille, som själv var ute med två hundar, som sa sig bli hjälplöst förälskad i Ruffa. När han fick höra lite mer om rasen barbet, i form av historia och rasegenskaper, avslutades det med att han sa sig ha hittat SIN ras. Ruffa hade precis badat och han avslutade med orden: "-Hon är ju till och med snygg när hon är blöt!" :) Nu när Ruffa inte räds att hoppa i vattnet och simma, utan gladeligen ser fram emot apporteringsarbetet, så har ribban höjts lite! :) Nu får hon sitta tills dummyn är kastad, och hon får inte ge sig av utan att ha fått kommando. Man får dock vara lite snabb, för hon har inte hur långt tålamod som helst! :) Hon är jätteduktig på det när detta gäller bollar eller pinnar som kastas på torra land, men i vattnet är det på gränsen till tjuvstarter för det mesta! :) Har även försökt lägga in lite träning på avlämnandet, så att hon håller dummyn i munnen tills man säger "loss" och tar den från henne. Men hon är väldigt snabb på att lägga den på marken så fort hon kommer upp för att skaka sig. Om någon har tips eller tankar kring apporteringsarbetet och avlämning, så får ni gärna tipsa och ge råd! :) Allt tas tacksamt emot eftersom det inte finns några som helst kunskaper om hur det ska gå till och hur det bäst tränas in! :) Ruffa har varit ovanligt pigg senaste tiden, spe-ciellt med tanke på värmen som har varit. Inspirerad av ett kursintyg som kom med posten blev det därför lite agility-aktivitet. De nyinköpta slalompinnarna testades på bakgården, och Ruffa verkade komma ihåg vad hon lärt sig på kursen! :) En favoritgranne, Anette, provade hindret tillsamm-ans med Ruffa - och hon visade sig vara en natur-begåvning. Hon och Ruffa var jätteduktiga tillsamm-ans! :) Agilityhinder är oftast väldigt dyra, men på Rusta kan man köpa dem till lite mer humana priser: Hopphinder 149:- Hopphinder med ring 149:- Slalompinnar (12 st) 299:- Tunnel 2,5 m 129:- Tunnel 5 m 299:- Säcktunnel 5 m 249:- Ruffa har sedan tidigare fått slalompinnar och en säcktunnel, och idag kompletterades det med hopphinder. Det ska bli kul... hoppas jag! :) Utan "störande" hundar som det var på kursen så kommer det nog att gå lättare! :) Efter ett par dagars vila från vattenlekar var det dags igen! Vid den lilla båthamnen i Gröndal fanns en liten vik som passade för ändamålet. Ruffa visade att simlektionerna gett utdelning och hon kastade sig i vattnet så fort en pinne kastades ut. Hon hittade själv ett litet plaströr som hon ville apportera, men när det av någon anledning sjönk vid ett tillfälle började hon simma runt, runt bland näckrosorna för att försöka lokalisera det! :) När två andra hundar dök upp, Leo och Dixi, så blev det även rolig lek. Det är första gången jag sett Ruffa ha kul i vattnet på det sättet! De sprang omkring och vattnet stänkte härligt! Det var helt underbart att se! :) |
BloggenEn blogg där du kan följa hundar av rasen barbet. Kategorier
All
Arkiv
February 2024
|