Nu är Billie hemma igen, och det funkar jättebra. Tanken var att hon bara skulle vara hemma en natt, för att sedan vara med Ina några dagar till dess att Ruffas stygn tagits bort. Men Billie håller sig lugn runt Ruffa, och Ruffa bär body för att skydda såret. På nätterna, när vi inte har koll, sover de i olika rum. Detta innebär att vi äntligen kan börja ta itu med Billies fysträning. Det ska bli spännande, för vi vet inte riktigt vad vi har att vänta oss! :)
0 Comments
Idag hade vi tid för att ta bort katetrarna, och det känns skönt då det innebär mindre risk att de ska fastna i något. Dessutom minskar risken för infektion. Såret ser fortsatt bra ut, och läkningen fortskrider som förväntat. Nu kan vi börja använda boddy så att Ruffa kan bli av med tratten oftare. :)
Billies dagar hos gudmor Ina är ett äventyr för henne. Billie är anpassad till kontorstider, så då har hon latat sig medan Ina pluggat, men sedan får hon vara med om äventyr. Som att träffa grisar (vilka inte imponerade på Billie, då hon hellre letar efter gårdskatten). Höglöpet är över och hon har kunnat leka med grannhunden, men blivit uppvaktad av hanhunden Glitz som tyckte att hon luktade gott, träffat nya människor, haft mysstunder, spelat sällskapsspel, fått hemgjorda kycklingkarameller, fått håret uppsatt och sina fötter tvättade. ❤️
Idag har Ruffa själv lagt sig på rygg, och vi har i lugn och ro kunnat tvätta bort smuts och frätande sårvätska. Hon är piggare, och i morgon ska vi till veterinären för att ta bort kateteringångarna. Det ska bli skönt!
Ruffa är stoisk, o gnäller inte alls. Hon vilar eller sover mycket, men däremellan är hon nästan lite väl pigg. Men hon måste ju va stilla för att det långa såret ska hålla ihop.. Hon har ju fått ngt som många betalar dyrt för, en mycket åtstramad mage...
Det tycks ha varit spännande att vara bortrest från flocken, för väl hemma har Billie bara sovit. :) Matte och Ruffa håller tummar och tassar för svenska skidåkare på tv medan husse och Billie återhämtar sig i sovrummet. Billie ska åka iväg om någon timme för några ytterligare dagar hos Ina medan Ruffa återhämtar sig. Det är såväl spännande som nyttigt för Billie! 😊❤️🙏
På lördagskvällen gjorde Billie ett kortare gästspel hemma, efter att ha bott hos Ina och hängt med grannar under kvällen. Sent på kvällen fick hon komma hem för att sova hemma. Det blev ett lugnt möte mellan hundarna, och Billie var mest intresserad av att nosa fundersamt på Ruffa. Men med tratten på tycktes Ruffa vara smått skrämmande! :) Sen försvann Billie under sängen i sovrummet, där hon lade sig tillrätta för att sova. Det är jobbigt, och tar på krafterna, att vara i höglöp och borta i nya miljöer! :)
Idag, söndag, hade vi tid på Djursjukhuset för koll av såret. När veterinären kom in blev det ett mycket glatt och innerligt möte mellan Ruffa och henne. Det visade sig att veterinären tjänstgjort då Ruffa opererades. Och hon berättade vidare att Ruffa varit lite orolig och haft ont efter operationen, varför hon hade tagit med Ruffa till kontoret där hon hade fått sova (i stället för i bur som inte Ruffa ville). Så de hade haft mycket tid att umgås, till bådas glädje sa hon! :) Man blev ju tårögd; underbart med så personlig behandling på ett stort djursjukhus! <3
Ruffa har inte haft någon feber, slemhinnorna är fina och hjärtat slår lugnt och fint. Det stora såret ser ut att läka som önskat, även om det för en lekman kan oroa att blåmärken börjar uppstå runtom. Om inte Ruffa hade haft svårt att resa sig på bakbenen hade infarterna för de smärtlindrande sprutorna kunnat tas bort, men nu avvaktar vi några dagar med det. Som tidigare åker vi hem med förmaningen att Ruffa måste ta det lugnt, och röra sig så lite som möjligt. Och fortsätta ge henne medicinen hon fått, tempa henne samt hålla såret rent.
Ruffa har det tufft dagen efter operationen... Hon ligger länge på samma ställe, och hon har ont när hon ska använda bakbenen. Vid matdags försökte hon resa sig, men gav upp.. så vi får hjälpa till. Men hon äter med mycket god aptit, och vi fjäskar med lite godare mat vilket uppskattas! För övrigt handlar tillvaron mest om att ge sprutor, ge mediciner, ta febern etc. Hon vill rastas oftare, även en gång på natten, och då får man se till att hon tar det försiktigt. Billie har åkt iväg på egna äventyr och spenderar kvalitetstid med Ina, vilket underlättar avsevärt. :) Enligt rapporter har Billie gått in i höglöpet, och piper som en marskatt. Hon vill para sig med allt och alla, speciellt grannens tik som hon flirtar vilt med. Hon har även träffat på gårdskatten som inte är rädd för hundar och därför inte tog till flykten. Billie, som har lite väl utvecklat intresse för katter, blev förvånad och tog mötet med lugn och ro!!! Och hon har umgåtts med grannar, som gillat henne! :)
Idag fick vi hämta hem Ruffa på eftermiddagen, och det var en glad Ruffa som kom oss till mötes. ❤️ Hennes bakben darrade dock kraftigt, vilket var tecken på nervpåverkan och smärta, som de hade satt in medicin mot. Ruffa hade varit duktig, skällt lite på morgonen för att få komma ut och kissa. Men hon hade sovit bra, och haft god aptit. Vi fick även noggranna råd och instruktioner för den fortsatta vården hemma: – Inga trappor, soffor, sängar, bilbur och endast kort rastning. Eftersom såret är stort ska hon vara så stilla som möjligt – Hon har 2 stycken katetrar som fungerar där hon ska ges sprutor var 8de timme mot smärtor. Hon ska även ha kapslar mot nervsmärta och antiinflammatorisk medicin. – Febern ska kollas då och då – Såret ska kollas och tvättas 2 gånger om dagen – Hon har tid för sårkoll om några dagar, och stygnen tas om 10-14 dgr Hur skulle vi få henne därifrån? Vi hade tagit med en klädd bräda så att hon kunde gå upp till bilens baksäte, och ner på samma sätt. Men det skulle visa sig inte vara helt lätt att få Ruffa att inte hoppa... Idag, tidigt på morgonen, var det dags att lämna Ruffa på Södra Djursjukhuset där hon skulle opereras för sina juvertumörer. Hon var så glad, och som vanligt nyfiken, när hon följde med en djurskötare...
På eftermiddagen ringde kirurgen som opererat och berättade att operationen gått som planerat. Det hade blivit en stor operation då de hade tagit bort mycket vävnad... Nu hoppas vi att natten ska förlöpa bra, och att vi kan hämta henne i morgon! ❤️ Fysioterapeuten Maria Knutas håller bra och informativ snabbkurs av stretching. (Vi hade Billies trosa med eftersom hon löper) I Billies träningsprogram ingår att klövja, dvs bära en klövjeväska. Det är dock viktigt att den ligger rätt, och därmed belastar kroppen korrekt. Maria Knutas ville att vi skulle fota eller filma Billie med sin klövjeväska för att kolla så att den satt som den skulle. Och det gjorde den! :) Idag satte vi oss i bilen för att fara till Enköping för att träffa Maria Knutas, den fysioterapeut som vi blivit rekommenderade av Billies agilitycoach. Att hon är kunnig i sitt område styrks väl av att hon i många år arbetat på ReDog och 2019 fick utmärkelsen Sveriges bästa fysioterapeut av branschorganet - så vi såg verkligen fram emot detta besök.
Inför mötet hade vi skickat Billies röntgenbilder, en agilityfilm på Billie och våra funderingar. Och när vi lämnade henne efter nära 2 timmars besök hade vi inte så många frågor kvar. Maria berättade att hon är van vid att studera röntgenplåtar och hade inte så mycket att tillägga till vad avläsande veterinär sagt. Hon undersökte sedan Billie, genom att känna, klämma och stretcha, och kunde konstatera att Billie inte hade ont över huvud taget. Hon hade dessutom full rörlighet åt alla håll, och var snarare något överrörlig som många hundar är. Hon var även normalt musklad för sin ålder. Fram var hon jättefint musklad, men hon kan öka på musklerna på lårens baksida. Rumpan är stark men hon är lite svagare i ryggdelen ovanför. Och för att hålla henne hållbar avseende höfter är det viktigt att träna upp bäckengördel. Maria såg inga hinder för en fortsatt agilitykarriär, och berättade att Sveriges enda världsvinnare i agility är Jenny Damms Lotus som hade D-höfter. Några sådana ambitioner har inte vi 😄 På film tycktes Billie dock vara lite "tight" och kort i steget baktill, jämfört med fram, varför hon med träning kan få ett kraftfullare språng även bak. I slutänden är det "bara bygga muskler" som gäller för Billie. Maria, som själv varit agilityutövare samt fysioterapeut för det svenska agilitylandskapet, kan sina saker och vet vad som krävs av en agilityhund - vilket känns mycket betryggande. När vi åkte därifrån hade vi fått svar på bl a följande frågor: • Billie kommer att få ett individuellt träningsprogram framtaget, som börjar med 8 veckors upptrappsträning. Det inkluderar övningar för att stärka bäckengördel men hon kommer även att få övningar för att stärka frampartiet, passande för en agilityhund. • Vi ska stretcha Billie efter tuffare pass, och vi fick en snabbkurs för att kunna göra detta korrekt. • Vi ska massera henne för att om möjligt lära oss känna förändringar. • De flesta foder är bra och tillräckliga idag, men det är bra om vi ger Billie 2 kosttillskott: Grönläppad mussla (dosering 50 mg/10 kg hund) och MSM (dubbel dos under uppträningsperioden, eller när hon tränar hårt, för att bl a minska träningsvärk) • Vi ska träna enligt schema i 8 veckor, och därefter ska vi träffas på nytt för uppföljning och instruktioner för vidare träning. • Vi rekommenderas att i framtiden träffa en fysioterapeut 2 ggr om året, som kan kolla upp Billie. • Hundtäcke behövs inte med tanke på att hålla Billie varm, men det kan göra nytta vid rått och blåsigt väder (t ex 5 plusgrader, regn och blåst). En torr och solig vinterdag vid -10 grader behövs det inte. • Gärna gå en balansbollskurs, då det är ett utmärkt träningsredskap. • Simning är bra motionsaktivitet, men många hundar använder inte bakbenen annat än för att svänga - och då gör det ingen nytta med tanke på muskeluppbyggnad av höfter. Vi är så otroligt glada och tacksamma för att vi fått kontakt med Maria! Billie har alltid sprungit och hoppat som en tok, och att springa fritt i naturen är det bästa hon vet. På agility-banan har hon utmärkt sig, då hon är såväl snabb som smidig. Inte kunde väl hon ha problem med lederna? När resultatet från Billies röntgen offentliggjordes fick vi en smärre chock. Hennes resultat blev ED 1 (mindre pålagring armbåge) och HD-grad D (måttlig dysplasi höft). Vi ringde upp SKK för att få tala med en avläsande veterinär för att få mer information och möjliga råd. Veterinären var mycket sympatisk och tog sig tid att förklara samt svara på frågor. Lite kortfattat av vad som sades, med reservation för någon missuppfattning ;) • Vad gäller ED så har hon en fin armbåge (ED 0) men den andra har en jätteliten pålagring som givit bedöm-ningen (ED 1). Själva leden är jättefin, och det kan mycket väl vara så att pålagringen är ett resultat av en tidig olycka. Förändringen behöver inte blir sämre över tid, och då kommer hon inte att påverkas senare i livet. • Vad gäller HD så är hennes vänstra höft klassad som HD C, medan hennes högre höft fått HD D. I allmänna ordalag kan man säga att henne höftskålar är grunda, och att själva höftkulan inte ligger centrerad i skålen. Om kulan vid rörelse "slår mot" skålen så uppstår pålagringar, vilket kan ge upphov till problem. Om det i grunden beror på skålens djup, eller om det kan bero på en slapp led, kan man inte veta enligt veterinären. Vi berättade att Billie är en pigg och fartig hund som vi kört agility med, och vi antog att hon framöver skulle må bra av andra aktiviteter. Men veterinären berättade att många hundar med denna status lever länge och det utan att få problem. Det som överraskade oss var att hon inte såg agilityutövandet som helt otänkbart, då man behövde få en klinisk status för att kunna bedöma det, och att det är frambenen som påfrestas mest i agility. Röntgen är ett bra avelsverktyg då det finns ärftliga orsaker till dysplasi, men det är inte möjligt att tolka plåtarna för att kunna uttala sig om enskilda hundars kliniska problem. Vissa hundar kan få stora problem av lindrig dysplasi, medan enstaka hundar med kraftig dysplasi uppträder helt symptomfria. Veterinären hade själv en större hund med HD-grad D, och den var lika hoppig och glad som 14-åring. Generellt sett har små hundar mindre problem av höftledsdysplasi än större och tyngre hundar, så det var bra att Billie är en lättviktare. Veterinären rekommenderade oss att uppsöka en fysioterapeut som kunde känna igenom Billie – för att se hur rörligheten är, hur musklad hon är och utröna om hon har ont. Utifrån detta kunde vi få råd kring lämpliga aktiviteter samt hjälp med förebyggande träning för att hålla eventuella problem borta så länge som möjligt. Vi fick även rådet att tänka över val av foder och kosttillskott. Aningen mer klok, och möjligen något lättad, avslutades samtalet. Vi har även varit i kontakt med Billies agilitycoach, som i sin tur har vidtalat sin kunniga fysioterapeut – vilken gjort plats i sin almanacka för att träffa Billie inom kort. Eftersom Ruffa snart ska opereras så var det läge att borsta igenom, schamponera och klippa ner henne. Av bara farten blev det pälsvård för Billie också. Även om de inte var så långhåriga innan så blev det en hel päls som klipptes av... :)
Ikväll blev vi bortbjudna på middag, vilken blev en mycket trevlig kväll som slutade med Sing Sing. Ett spel där man skulle komma på låtar som man gärna skulle sjunga! :) Naturligtvis var Ruffa och Billie med. De tycker alltid det är kul med nya människor. :) Men de förstod inte så mycket av spelet, även om Ruffa försökte... Billie la sig under soffan för att sova! :-D
Vilken rolig, klurig och fartig bana som hundarna drillades på. Billie var duktig, riktigt grym, och var mer lyhörd än vanligt! :) Det blev nyttig träning på mycket. Om hon tog balansens kontaktfält är osäkert, men hon hade iaf bra attityd och jämna steg över hindret. Om jag inte räknade fel så var hon nere på 5 steg, och kanske behöver hon då sträcka ut dessa steg för att träffa kontaktfältet i hennes sista steg.. :D När vi i god tid dök upp i hundhallen för Billies agilityträning var det full aktivitet i hallen. Träningsgruppen i rallylydnad var inte helt klara, och höll på att packa ihop. Ruffa (som var med som Billies sällskapsdam) sprang ut på planen, och kidnappade Mirre som just tränat klart med sin hund! Och Ruffa lyckades till sin stora glädje få till ett kort träningspass. Hon var så glad, och gjorde verkligen sitt bästa... fast hon varken tränat rally eller lydnad på flera år... Finasta bästa Ruffa!! ❤️❤️❤️
Billie har börjat gå ur slalomet när det återstår två pinnar, och det gjorde hon även i början av kvällens träningspass. Men sen, helt plötsligt, visade hon upp fantastiska slalom och dessutom med kluriga ingångar - som hon fixade fint när hon fick tidig information! :) I övrigt hade husse lite problem att hänga med i handlingen, och Billie tog lite egna beslut.. 😉 Men hon hade underbar energi! Alla hundar går så bra ihop, och alla kunde vara lösa i cafféet intill planen. Ruffa hänger dock helst med människorna... 😄
Redan dags att lämna Fryksås för denna gång, men hoppas det inte dröjer alltför länge innan nästa besök i denna vackra fäbodvall.
|
BloggenEn blogg där du kan följa hundar av rasen barbet. Kategorier
All
Arkiv
February 2024
|