Livet blev betydligt lättare för henne med den mindre, mjuka kragen. Såren sitter så till att den räcker. På vänster bakben har hon för det mesta en "sko" så att hon inte ska kunna klia sig på såren.
Ruffa visade första dagen lite oro över att gå ut på gatan där överfallet skedde, och hon var inte så pigg att gå ut på bakgården heller. Betydligt gladare blev hon när hon råkade se Albin i dörrspringan och det fanns inte en chans att hejda dem. Det var ett fantastiskt ögonblick. Först möttes de som de brukar; de hälsade översvallande glatt - men sedan lugnades tempot ner ganska direkt. Ruffa låg sedan på soffan och Albin gick för att hämta leksaker i hennes leksakskorg som han lade framför henne. Sen fanns han bara där som ett stöd för henne. Vi passade även på att gå ett par varv runt olycksplatserna tillsammans med Albin och då gick det hur bra som helst. De gick bredvid varandra som ett radarpar, och ibland stannade de upp och Ruffa lade sin nos på Albins rygg som stod blixtstilla som hennes klippa. Det har varit rörande att se hur fin deras relation är.
Grannar, som Ruffa är väldigt fest vid, följde med på den första kvällspromenaden i mörker. Och det bekom henne inte att hon fick se olycksplatserna, utan hon tycktes bara njuta av sällskapet. Hon är så otroligt social och blir superglad över alla