Vi möttes av ett rikt fågelliv och vi var tvungna att koppla Ruffa efter hennes försök att jaga ikapp allt som liknade en fågel. Hon tycktes vara beredd att kasta sig utför träbroar ner i vattnet för att ta upp jakten. Många hade små ungar, så hon möttes av bl a fräsande kanadagäss. Hennes fågelintresse växer helt klart, och hon blir riktigt ivrig vid åsynen av dem. Jag som trodde att hon inte hade så mycket jaktinstinkt i sig...
Att hitta skattgömmor, geocacher, har blivit en sport. Nu bar det av mot Långsjön där vi aldrig varit trots att den inte alls ligger långt bort i Herrängen i västra Stockholm. Sjön ligger i ett gammalt villaområde och vi fick en härlig promenad i lummig omgivning, förbi Herrängens gård och söderut.
Vi möttes av ett rikt fågelliv och vi var tvungna att koppla Ruffa efter hennes försök att jaga ikapp allt som liknade en fågel. Hon tycktes vara beredd att kasta sig utför träbroar ner i vattnet för att ta upp jakten. Många hade små ungar, så hon möttes av bl a fräsande kanadagäss. Hennes fågelintresse växer helt klart, och hon blir riktigt ivrig vid åsynen av dem. Jag som trodde att hon inte hade så mycket jaktinstinkt i sig...
0 Comments
Jakten på "Geocacher" tog oss till Flottsbro - ett filuftsområde mest känd för Stockholms största alpina skidanläggning. Jag blev förvånad över hur stort friluftsområdet var, och det fanns flera vandringsleder liksom två badplatser. Men nu hade vi bestämt att vi skulle upp till toppen. Vi gick till en början den svåraste vägen, som var väldigt brant och smal med en hisnande utsikt för en med höjdskräck! :) Ruffa klättrade dock upp, som en bergsget, utan problem! Vi kom upp till slut och där blåste det rejält. Utsikten var vacker, men vi letade mestadels efter den väl gömda "skattgömman" som vi sett skulle finnas där. Vi höll på att ge upp sökandet, men då fann vi den! Det är alltid lika kul! :) Det blev en tuff strapats i värmeböljan! Paradisets naturreservat, som ligger i södra Huddinge, är uppskattat för sin vackra och tysta natur. Inom det stora området finns orörd urskog, sjöar samt myr- och hällmarker. Vid det gamla torpet Paradiset utgår flera markerade vandringsleder in i Hanvedenskogarna. Stigarna ser bitvis ut att ha blivit trampade på sedan familjen Flintas tid. Stora stenar och rötter är i dagen. Längs lederna finns rastställen liksom vindskydd, och även kamin-försedda kojor där man kan övernatta. Man kan även hyra Torpet Paradiset för övernattning året om. Vi hade koordinaterna till några geocachgömmor och därför gick vi på kompassen utanför lederna. Det blev en tuff men rolig promenad genom skogen! :) Precis vid en gömma låg det opassande nog en huggorm, och vi var tvungna att koppla Ruffa då hon blev ivrig och nyfiken på det som drog till oss vår uppmärksamhet. När vi sedan kom fram till sjön Trehörningen kunde Ruffa svalka av sig. Det var långgrunt mellan de små skären och hon trivdes ypperligt när hon plaskade omkring. Eftersom vi hade gått utanför lederna, med fokus enbart på kompassen på gömmorna, blev vi tveksamma när vi skulle tillbaka till bilen. Men som tur var hade vi studerat väderstrecken innan vi begav oss in i skogen. Det är nog bra om man tar koordinaterna på bilen nästa gång man går in i en större skog för att leta upp "cacher" eftersom man inte memorerar omgivningen på samma sätt som när man är ute för att leta bär eller svamp. Det här är ett underbart område för långa promenader - med eller utan hund! Naturreservatet är det högst belägna i Stockholms län, och följaktligen kom det först upp ur havet efter istiden. På den tiden låg havsytan ungefär 75 meter högre än idag. Av det som idag är Stockholms län var det endast de högsta partierna i området som stack upp ur havet - området runt Tornberget. Närmaste fastlandet fanns på den tiden bortom Kolmården samt borta vid Kilsbergen i Närke. En hisnande tanke! Det antas att människorna på den tiden utnyttjade området för bland annat fiske, säl- och fågeljakt. Efter att Ruffa gjort sitt i utställningsringen for vi till en klippa för att sätta oss en stund och äta medhavd matsäck. Det blåste rejält men solen som tittade fram var livgivande och det var skönt. Ruffa verkade dock vara helt uppfylld av sitt spännande äventyr, och så fort hon hoppade ur bilen tycktes hon leta efter alla roliga människor som givit henne uppmärksamhet och godis hela tiden! :) Hon var inte alls lika kontaktsökande som hon brukar vara och gav ett självständigt och moget intryck. Väl hemma gick hon direkt och lade sig och sen sov hon i stort sett hela eftermiddagen, kvällen och natten. Det blev en spännande helg som tog ut sin rätt! :) Idag har Ruffa haft officiell utställningsdebut på "Stockholm International Dog Show" i Vallentuna. Ruffa var i rätt fin form så sent som i förrgår, men igår vaknade jag med en hund i sängen som stank! Hon måste ha rullat sig i något, och det blev nödvändigt att tvätta henne igen. Efter att hon även vattenapporterat igår på eftermiddagen tovade sig tyvärr pälsen rejält och det krävdes mycket borstning, vilket resulterade i ett fluffmonster! :) Inte något perfekt skick att visa henne i, men så fick det bli! Genom en bekant hade vi fått kontakt med en tjej, Cathrin, som gärna ville hjälpa till med att visa Ruffa. "Mattemamma" och Bosse tog henne ut till Vallentuna på morgonen för att där mötas upp av Cathrin som blev en räddande ängel för noviser i utställningssammanhang. Cathrin fick genast bra kontakt med Ruffa, och att de trivdes i varandras sällskap gjorde det hela ännu roligare. Det var totalt tre barbeter anmälda, och i öppen klass var det Ruffa och hennes moster Yatzie som ställdes mot varandra. När Ruffa äntrade ringen begärdes mätstickan fram för att mäta Ruffa. Barbeter får som minst ha en mankhöjd av 53 cm*. Tyvärr vet vi inte vad hon mättes till, men jag tror att Ruffa är ca 54 cm. Cathrin var imponerad av Ruffa som inte alls reagerade på mätningen utan stod helt stilla. Ruffa fick "excellent" i kvalitet och hennes omdöme blev: "Aning lång i kroppen. Kunde vara lite högre. Kraftigt huvud. Prima bett. Bra benstomme. Välformad kropp. Bra päls. Sunda rörelser. Bra temperament." Yatzie drog dock det längsta strået i konkurrensklassen och fick ställas mot Funka, som ställdes ut i unghundsklassen. Funka vann och fick certifikat medan Yatzie fick reservcert. Det blev inga utmärkelser eller krussidulliga kokarder för Ruffa denna gång, men det blev en lärorik dag. Ruffa, som alltid har tillbringat alla dygnets timmar med sin flock, har tidigare varit svår att lämna bort pga hemlängtan. Idag har hon njutit av dagen utan sin flock. Hon har älskat all uppmärksamhet och varit otroligt foglig enligt alla. Hon har uppträtt stabilt och glatt med en handler som hon inte har träffat tidigare. När resten av hennes flock dök upp, precis efter att hon lämnat ringen, blev hon glad - men ganska snabbt vände hon sig till sina nya vänner för uppmärksamhet och godis! :) Jag tror att dagen har varit lärorik och bra för hennes självförtroende, och jag tror att hon är på väg att bli mer självständig! Jag kan inte nog tacka alla som hjälpte till för att ge Ruffa en bra dag och göra utställningen möjlig! Ett extra stort tack går till Cathrin. Alla som såg Cathrin och Ruffa i ringen har berättat hur duktig Cathrin var och hur fint Ruffa svarade. Jag hoppas det blir fler utställningar och att hon har lust att visa Ruffa igen! :) * Idag ska tikarna mäta 53-61 cm, men i Frankrike - där de anger rasstandarden - är de visst på väg att sänka mankhöjden till 52-56 cm. Det är inte officiellt ännu, men i Frankrike ska visst domarna redan nu börja ta det i beaktande vid bedömning. För hanarna ska visst de nuvarande måtten 58-65 ändras till 56-61 cm. Barbeterna Ruffa och Yatzie träffades på Kennelklubbens klubbstuga. Rallylydnad stod på schemat. Ruffa, som fått svalka av sig vid stranden precis innan, var med på noterna. Elisabeth och Yatzie, som har hållit på en del med sporten, var jätteduktiga. En del skyltar var obekanta för oss, och tillhörde nog mer avancerade klasser, men vi blev instruerade. Det blev en hel del träning eftersom det inte var så många ekipage där, och hundarna såg rätt trötta ut efter ett tag. :) Vi varvade ner i kvällssolen på ängen bredvid där det pågick en freestyle-kurs. Katarina och Anki m fl visade upp sina konster! :) Jack Russeln Emma, vars matte var upptagen av kursen, tydde sig till Yatzies lill-matte Anna. När vi andra höll i kopplet ställde hon sig på tvären, men Anna följde hon fint med! :) Sen blev det en promenad till den stora Varpaängen där Ruffa och Yatzie fick springa fritt. Yatzie drog iväg med Ruffa i hälarna. Jag har aldrig sett en hund springa så fort i en terräng med branta sluttningar, högt gräs och stenar som Yatzie gjorde. Ruffa hakade på och var inte långt efter. Precis när jag berättade att Ruffa aldrig "rymde" så försvann båda hundarna. De kunde lokaliseras pga skallen när en löpare i skogen blev utskälld. Den härliga kvällen avslutades med ett bad. Yatzie behövde inte trugas, hon hoppade i för att apportera. Än så länge verkar dock Ruffa ofta vara otrygg med att simma tillsammans med andra hundar.. När pinnarna var uppe på torra land var Yatzie snäll nog att låta Ruffa ta över vårdnaden om pinnarna! Det blev en jättetrevlig helkväll. Tyvärr dröjer det innan vi får se Elisabeth och Yatzie igen eftersom de har farit ner till Holland utan att ens ha bestämt returdatum! =/ For in till södermalm för att leta några cacher i stadsmiljö. Även om Ruffa bor i Stockholm, drygt 1 km från innerstan, så har hon inte tillbringat så mycket tid på asfalt. Därför är det rätt kul de gånger man åker in i smeten, och det blir nyttig socialisering för Ruffa. Hon har dock aldrig störts av liv och rörelse, utan agerar som hon varit en stadsråtta hela sitt liv. Dock verkar hon tycka det är lite stimulerande med alla intryck. Jag hörde en hundexpert uttala sig: "-En hund i staden har det mycket bättre än en hund på landet utan stimulering." Något som tåls att tänka på! =) Ruffa och hennes hundkompisar drabbas verkligen av än det ena än det andra. Ruffa har sin historia med urinvägsinfektion, brutalt hundöverfall och matförgiftning. Albin ska utredas hos tarm- och magspecialist på grund av hans magproblem. Idag tänker vi extra mycket på Julia som tyvärr har drabbats av kramper. Det började för tre veckor sedan när Julia fick sitt första krampanfall som 4-åring. Eftersom hon precis hade fått på sig sitt fästinghalsband för säsongen antog vi att det kan ha varit en möjlig utlösare. Men i tisdags hände det igen. Att hon fått Frontline mot fästingar i söndags uteslöt veterinären som trolig orsak, och menade att hon skulle ha fått en reaktion tidigare i så fall. Julia har varit på djursjukhus och de har tagit en massa blodprover. Igår kom provsvaren vilka uteslöt förgiftning och andra sjukdomstillstånd i de inre organen. Så med största sannolikhet har Julia drabbats av epilepsi. Det man så här långt gör är att iaktta anfallen om det kommer flera; är hon kontaktbar hela tiden? Hur länge håller kramperna i sig? Det får sen ligga till grund för medicinering. Om man googlar, som jag gjort nu, får man veta att epilepsi är så pass vanligt att 4-5 % av alla hundar drabbas. Vanligast med epilepsi är det hos berner sennen, beagle, springer spaniel, schäfer, tax, keeshond, collie, golden retriever, irländsk setter, irländsk varghund, labrador retriever, dvärgschnauzer, pudel, tervueren och siberian husky. Generellt sett har det visat sig att hundar som väger mindre än 15kg inte drabbas lika ofta. Krya på dig Julia! Ruffas intresse för fågelfä växer. Nyligen spred hon skräck bland alla änder och kanadagäss som höll till vid strandkanten när hon i full fart jagade ner dem i vattnet. Sen stod hon till synes helt stilla, när hon egentligen sakta, sakta närmade sig dem centimeter för centimeter. Hon gav inte upp tanken på fågeljakt förr-än hon inbjöds till vattenapportering. Då kunde hon simma relativt nära fåglarna för att hämta apporten och sedan vända inåt igen. NNu har det gått dryga halvåret sedan Ruffa klipptes ner helt, och det blir intressant att se före- och efterbilder. Bild 1, den översta bilden, togs för ett år sedan. Ruffa är 1 år och pälsen på huvud och svans har aldrig klippts. Om jag inte minns fel hade det gått ca 5 månader sedan pälsen på kroppen trimmats ner till ca 3 cm längd. Bild 2, som togs för drygt ett halvår sedan, visar Ruffa efter att hon klipptes kort hos en professionell hundtrimmare. Trots att hon kom att se väldigt otypisk ut för rasen så var det nödvändigt eftersom hennes päls var väldigt ojämn och sliten - pga sårområden, stress och mediciner i samband med det olyckliga överfallet hon var med om. Hon kom efter klippningen att se ut som en helt annan hund, och jag undrade hur lång tid det skulle ta innan hon såg "normal" ut igen. Man läser ju ofta att man ska låta pälsen på barbetens huvud och svans vara, eftersom det håret växer långsammare. Bild 3 visar Ruffa idag. På drygt sju månader har pälsen på kroppen börjat bli lång igen, och är ca 14 cm som längst. På hjässan är det 12 cm medan skägget är 10 cm. Håret på nosryggen är det som växer långsammast och mäter idag 8 cm. Pälsen på svansen har växt ut fortare än jag trodde, men är svårare att jmf med måttbandet eftersom den inte klipptes riktigt kort. Summa summarum: Det som verkar ta tid att växa ut är helt klart håret på nosryggen. Den korta, lockiga pälsen krullar även ihop sig och det kommer att ta tid att få den rastypiska mustaschen. Håret på öronen håller inte heller rasbeskriven längd - man ska kunna dra öronhåret fram och förbi nostryffeln. Har man tänkt att ställa ut blir det extra viktigt att inte klippa nos/mustasch samt öron. Håret på huvud samt svans bör man också vara försiktig med. När vi går i Sätra naturreservat så kan Ruffa sina vattenhål utan och innan. Hon avviker ofta en snabbis för att släcka törsten. Idag kom hon tillbaka gyllengul i skägg och tassar! Det visade sig att all pollen hade samlats vid strandkanten. :) Jag kom att tänka på Elisabeth som för länge sedan sa att hon tränade Yatzie på att först be om lov innan hon badade eller drack. Vi har försökt lite, men inte alls varit konsekventa, så resultat har uteblivit... På rallylydnaden har Ruffa överraskat genom att visa entusiasm och glädje på banan. Hon har varit helt fokuserad och sökt kontakt hela tiden, och visat glädje med hela kroppsspråket. Även om det varit element inlagda för fortsättningsklassen, och vi således inte tränat på dem alls, så var hon så följsam att det inte utgjorde något hinder. Och själva hopphindret tog hon direkt bara jag sa "hopp" och pekade på hindret! Sen valde hon den vägen själv så fort hon fick en chans! :) Träningen blev så mycket roligare när man inte behöver locka och pocka hela tiden, och många gånger utan resultat! Rallylydnadens grundsten är ju att ekipaget ska ha kul på banan - och det hade vi nu. Det var riktigt skoj och jag kan varmt rekommendera träningsformen. Man lär sig kommunicera med hunden, och utvecklar en bättre kontakt. Träningen har man även nytta av i det dagliga livet, då man t ex lätt kan ändra position på sin hund. Men nu måste vi börja plugga skyltarna, för alla fel på banan är "förarfel" sett ur en nitisk instruktörs ögon ;) Vi kan inte skylla på Ruffas ointresse längre! =) Äntligen har vi hittat tillbaka till Stockholms Kennelklubbs klubbstuga. Där har man öppet hus en kväll i veckan för rallylydnadsträning. Katarina, som är en duktig rallylydnadsinstruktör och tillika domare i grenen, ställer då iordning en bana vilket möjliggör träning för oss andra. Ett trevligt och uppskattat initiativ av såväl proffs som glada amatörer som oss. Det har nu hunnit gå ett år sedan vi gick nybörjarkursen, och träningen har helt legat nere sedan dess. Ruffa var då helt omöjlig och ville hellre leka med de andra hundarna än att gå runt och läsa skyltar. Eftersom hon inte tyckte det var speciellt kul kändes det lite motigt att nöta med träning. Men nu tycks hon ha mognat avsevärt, och kan koncentrera sig trots att det finns andra hundar i närheten! Det var riktigt roligt! :) Vi hade dessutom turen att pricka in vår träning till just den gången när en nykorad distriktsmästare i rallylydnad bjöd på jordgubbstårta! :) Vi höll på i flera timmar, och jag är så tacksam för att sådan här träning kan bli möjlig. Under en promenad träffade vi på ett sällskap med 2 stycken Bichon Frisé; Happy och Jennie. De sprang efter en rosa liten plastgris som deras husse kastade. Det slutade dock med att Ruffa hade roligast, för hon var den mest målmedvetna apportören sam-tidigt som hon sprang fortast! När vi sedan lämnat sällskapet, och närmade oss bilen, vände Ruffa helt plötsligt - och i hög fart sprang hon ur synhåll tillbaka till den rosa grisen! Hon ville fortsätta leka... Som sagt, Ruffa börjar bli mer självständig! :) Förra årets badsäsong slutade med en rutinerad vattenapportör som kastade sig i överallt för att hämta ett kastat föremål. Jag vet inte om det har med vattentemperaturen att göra, men när denna säsong började visade Ruffa åter lite tveksamhet. De första kasten måste vara korta, och med varje kast får Ruffa tunnelseende och vågar sig längre ut! :) Det råder dock inget tvivel om att hon tycker det är kul! 2011-05-05 (hundkompisar) Igår eftermiddag träffade vi Albin och han var lika pigg och glad som vanligt. Någon timme senare började han kräkas, och sen tog det aldrig slut. Efter ett veterinärbesök på Södra Djursjukhuset ville de behålla honom över natten för att ge honom dropp samt röntga honom och ta olika blodprov. Albin har ingen feber och röntgen visade inget konstigt. Det man så här långt har hittat är avvikande värden på bukspottskörteln. Eftersom han under dagen varken har velat äta eller dricka blev han inte utskriven utan blir kvar ännu en natt. Om det visar sig vara bukspottsinflammation, som i nuläget är den troligaste diagnosen, är det behandlingsbart när man kommer in i tid som Albin gjorde. Han kommer då att få medicin och specialkost i ett par månader och med största sannolikhet bli helt återställd. När vi under dagen har träffat Albins mattar har Ruffa letat efter Albin - hon saknar sin retsticka till "storebror"! Vi tänker på Albin och hoppas snart få se honom pigg och glad igen! Uppdatering: Albin blev kvar på sjukhuset flera dagar, och man kom fram till att han behöver specialkost. Nu när han endast äter sitt veterinärfoder så mår han bra! |
BloggenEn blogg där du kan följa hundar av rasen barbet. Kategorier
All
Arkiv
February 2024
|