Snölyktorna byggda under dagen tänds när mörkret anländer. Då kan man även se ljusen tändas i husen på andra sidan Orsasjön.
0 评论
Idag blev det en lång promenad på olika spår i skogen, och till sist hamnade vi
i Orsa Grönklitt där vi kunde äta, av en välfylld buffélunch, utomhus i solen. Billie gillade den inkokta laxen! :) Vi tycker att vi tar långa promenader, men Billie som springer fram och tillbaka hela tiden måste ju gå/springa den mångdubbla sträckan! 😃
Även idag blev det en promenad bland Fryksås pittoreska hus.
Denna fäbodvall anlades troligen redan under senmedeltiden, då det på Gustav Vasas tid fanns en skattebetalande bonde med äger i Fryksås (som vid den tiden kallades Ffreculzåsz. Fäboden kom med tiden att växa och kom att bli en av Sveriges största med 40 fäbodgårdar. Det natursköna läget, på höjden med utsikt över Orsasjön och Siljan, gjorde att fäboden redan i slutet av 1800-talet blev ett turistmål i bygden. Än idag är miljön i stort väl bevarad och de flesta av ursprungsgårdarna finns kvar. Billie trivs som fisken i vattnet, och hennes energi sinar aldrig. Hon springer och hon hoppar i snön! :)
Det blev en promenad som slutade vid Björntjärn där vi kunde vandra runt i fasta skoterspår. Väl hemma smakade lunchen bra! Det är så tyst och vackert här!
Ute låg det nysnö och en sol som äntligen tittat fram. Det blev en tur till Varpaängen så att hundarna fick springa fritt. En populär aktivitet är sök, som underlättar att ha Billie lös i natur med vilt. En boll kastas iväg långt, och hundarna får sedan söka. Ruffa måste dock få lite försprång för att ha en chans! :)
I det härliga vintervädret åkte vi till "Paradiset", där vi tog "Sameslingan" förbi sjöarna Trehörningen och Långsjön. Solen strålade och det var fantastiskt vackert med de vita, orörda vidderna. Vi tog en fikapaus och åt medhavd korv - och till Ruffas glädje fick även hon! :) Det blev en mysig dag som vi alla njöt av Under en promenad för ett tag sedan mötte vi Zeke som är en blandras på knappt 1 år. En oerhört trevlig hund som Ruffa alltid har skoj med. Ganska snart dök även kompisen Maggie upp. Även hon är 1 år. Det var en glad stämning och hundarna lekte bra ihop. Trion for runt så att snön yrde. Helt plötsligt såg vi ytterligare en hund på håll, men eftersom ägaren inte gjorde något för att kalla in hunden när den började springa emot den lekande hund- trion antog vi alla att det var en glad hund. Jag har dock blivit lite störd efter den allvarliga hundattacken på Ruffa och ville få kontakt med den okända hunden och dess matte för att bli lugnad. Det visade sig vara en hund som Maggie lekt med innan, Ofelia, en dobermann på 3 år. Ofelia som är ett år äldre än Ruffa, och två år äldre än de andra, började genast att dominera i leken. Hon höll sig nära Maggie vilken hon nafsade i nacken hela tiden. Ruffa protesterade högljutt och stördes av det. Eftersom leken inte lugnade sig, och inte heller Ruffa, verkade det bäst att fortsätta den avbrutna prome- naden. Hon verkade inte alls ha något emot att lämna hundgänget. Men de övriga hundägarna bestämde sig för att slå följe. Jag passade på att berätta om Ruffas attack, och de tyckte att Ruffa var en tuff och kavat tjej med tanke på vad hon varit med om. Medan de andra hundarna fortsatte att leka höll sig Ruffa nära människorna, vilket iofs inte är så ovanligt. Men när Maggie hittade en pinne, som hon retade Ruffa med, så kunde inte Ruffa motstå och hon gav sig in i leken med hull och hår. När hundarna helt plötsligt försvann bakom en snödriva hördes upprivna hundskall. Det är omöjligt att riktigt veta vad som hände, men troligen rök Maggie och Ruffa ihop om pinnen och Ruffa hamnade på rygg i snödrivan - och över sig hade hon de andra hundarna. Jag skrek högt och då lugnade de sig direkt. Helt klart triggade dobermannen upp stämningen, och det blev en stressig lek. Jag tror Maggie var frustrerad, och det blev Ruffa som fick ut för det. Efteråt var Maggie framme vid Ruffa för att fjäska genom att slicka henne på nosen. Jag inser att den tidigare hundattacken har påverkat mig mycket - för jag reagerar känslomässigt starkt på sådana här händelser, och är ofta på min vakt. Dels tycker jag att det är obehagligt, men jag vill verkligen att Ruffa - med sina erfarenheter - bara ska ha kul i sitt umgänge med andra hundar! Som tur är verkar jag vara mer skadad än Ruffa är, för hon räds inga hundar... Jag har dock, för min del, blivit mer på det klara med att det nog är så att den gamla klyschan "lika barn leka bäst" stämmer bra på hundar. Om man vill försöka undvika incidenter får man nog vara mer nogräknad, eller åtminstone vara mer observant och beslutsam... Det har blivit många mysiga, långa promenad runt Vinterviken. Vädret har varit helt underbart; ganska många minusgrader men soligt och mängder av vit nysnö. Det höga tempo Stockholm ofta bjuder på känns avlägset även om det bara är ett par minuter in till de centralaste delarna. Isen har burit och det har blivit promenader ut till de närliggandes små öarna. På Lindholmen är det så pittoreskt med alla de gamla, charmiga husen. Även om det är tillbommat för vintern ser man alltid tecken på att där förekommer liv och rörelse under andra delar av året. Fönsterrutorna var helt igenfrostade och såg ut att se fram emot den spirande årstid vi går till mötes. Men nu råder där ett sagolikt vinterlandskap med djup snö. Ruffa var pigg och nyfiken och sprang själv upp för smala trappor hit och dit och undersökte nyfiket öns alla skrymslen. Vintern kan erbjuda fantastiska dagar! |
BloggenEn blogg där du kan följa hundar av rasen barbet. Kategorier
All
Arkiv
February 2024
|