Så fort det kommer fram en boll, frisbee eller pinne så vaknar Ruffa till, och så har det varit sedan hon var liten valp. Man kan riktigt se hur hennes sinnen skärps till och hur hon utstrålar total fokusering. Får hon vänta längre än några sekunder på att hon ska få apportera börjar hon trampa på stället och ger ifrån sig knappt hörbara ljud som om hon gnyr tyst. Väntan blir nästan outhärdlig för henne! Hon är även outtröttlig och envis likt en terrier. :) Ruffa, som oftast har varit minst och yngst, satsar allt i varje duell när hon apporterar med andra hundar - och springer så fort att hon oftast inte hinner bromsa när hon når fram till målet, utan det slutar med ett tvärtstopp och en kullerbytta! När t ex Albin och Julia sedan länge tröttnat på t ex bollen, och har övergått till en annan lek, så väntar Ruffa bara på att återuppta bolleken och har svårt att ställa om. Envis som sagt.. Albin är ett energiknippe med hur mycket bus som helst i kroppen. Det blir tydligt nu när Ruffa har lämnat valpstadiet och inte längre är lika hoppig och skuttig som Albin fortfarande är. :) När de leker med en boll, eller han vill retas med henne, så börjar han småbita henne i öron, svans eller i benen som han nyligen börjat med :). Ruffa blir direkt småirriterad och försöker nonchalera honom, men det slutar oftast med att hon skäller på honom. Albin tar ingen notis om det utan fortsätter bara, eller börjar "tjata" med ett pratigt skall. Han ser även pinn- och bolllekarna som just lek och går inte in för det på lika stort allvar som Ruffa. Han hoppar och skuttar, och blir från-sprungen av Ruffa som sänker huvudet och rusar fram som en noshörning. Han tycks inte ta livet på lika stort allvar som Ruffa! :) Ruffa med sitt Knot-A-Collor som har en påhängd namnbricka. Halsbandet stannar uppe med knutar, så skulle hon fastna så kommer hon loss. Vi vill inte ha ett vanligt halsband på henne när hon är lös, eftersom risken alltid finns att hon kan fastna någonstans. Att ha en namnbricka - som kan ha inpräglat telefonnummer känns bra, eftersom en upphittare skulle kunna nå oss omgående på ett enkelt vis. Halsbandet köpte vi på Naturkompaniet, och namnbrickorna kan man köpa på de flesta stora djuraffärer. Ruffa har alltid visat sig väldigt envis när det gäller föremål. På film, som filmades när hon var 6 veckor gammal, kan man se hur hon duckar och väjer undan för mamma Elviras tillrättavisningar när hon otillåtet vill leka med ett par skor. Man kan se samma rörelsemönster hos henne än idag - men nu är det Albin hon försöker hinta! :) Om Albin kommer med en pinne, eller de få gånger han ser till att vinna en apportering, så är det likväl Ruffa som går därifrån med saken i munnen! En dag dök lagotton Alexio upp när Ruffa och Albin sprang av sig på ängen. Alexio är ett energiknippe och fick verkligen fart på jänget. Trots att han själv blev omkullsprungen rätt ordentligt flera gånger så reste han sig bara och fortsatte! :) Kul att se såväl en fransk och portugisisk som italiensk vattenhund leka med varandra - det var bara den spanska, perron, som fattades för att alla vattenhundar skulle ha varit presenterade. Det har blivit en hel del promenader tillsammans med Albin senaste tiden, och det har varit härligt att se de två springa lösa tillsammans. Albin är ett yrväder som gärna hittar på småbus, och som gärna ser till att få Ruffa med sig. Numera har han lärt henne var alla diken och gyttjepölar finns - även om hon inte delar Albins intresse för att blöta ner sig, hon ser endast vattendragen som en möjlig vätskepåfyllning. Idag träffade Ruffa på en stor, imponerande och kraftigt byggd hund. Det var Oskar, en 2 år gammal fransk Pyrenéerhund. Oskar verkade vara mycket snäll och mysig, och bredvid honom såg Ruffa ut som en liten toypudel! :) Pyrenéerhundar har funnits sedan urminnes tider, och har använts för att vakta hjordar mot rovdjur. Men innan den franska revolutionen användes den även som vakthund, och sällskapshund, på slotten. Den varnar med ett djupt skall, om fara närmar sig blockerar den främlingens väg men avstår från anfall och är på så sätt något annorlunda än de flesta andra av dagens vakthundar. Av denna anledning har den aldrig kunnat användas som jakthund. Det skrivs att det mest karakteristiska för pyrenéerhunden är att den är ytterst modig, fullständigt saknar nervositet, är självständig och vet precis vad dess uppgift är. Den beskrivs samtidigt som en kelgris och knähund, och kan aldrig få nog av beröm och uppmärksamhet. Ruffa har nu hunnit bli drygt 1 ½ år, men just nu ser hon mer valpig ut än hon har gjort på länge. Hennes päls är överlag lika kort som när hon var 9 veckor, och det gör mycket för utseendet. För att få bort den uppborstade och nyklippta looken så fick hon bada, och då försvann den fluffiga pälsen - och det såg genast bättre ut. Men det tar lite tid att vänja sig! :) Allteftersom lär man känna fler och fler hundar som man möter på sina promenader. En av de värdigaste är Paco som uppnått den aktningsvärda åldern av 13 år. Han är fortfarande pigg och glad, och har alltid verkat trivas i Ruffas sällskap - även när hon var en ivrig liten valp. Hans matte har också hon blivit väldigt förtjust i Ruffa, så hon har börjat läsa på om rasen barbet - och blivit väldigt intresserad. Det är kul att fler och fler börjar få upp ögonen för rasen! Hitintills har det varit väldigt svårt att få tag i en barbetvalp i Sverige, men många börjar nu para sina hundar och antalet uppfödare, även om de är små, blir fler. Under en promenad vid Vintervikens Trädgårdscafé stannade Ruffa till vid den lilla fontänen. Hon älskar rinnande vatten! Några barn stannade till, och tyckte det såg kul ut när Ruffa sträckte sig ned för att nå vattnet. Barnen ville genast härma henne, och tycktes fundera över huruvida man var tvungen att hålla för näsan eller inte! :) Det slutade med att tre rumpor stack upp mot skyn, varvid två fick blöta luggar medan den tredje fick ett blött skägg! :) Även om vi andra inte känner igen Ruffa i hennes nya frisyr så verkar Albin inte märka någon skillnad! :) Han fick följa med oss till Vinterviken och han tyckte helt klart det var kul med alla nya spännande dofter. När de kopplades lösa fick han lätt igång Ruffa, som för tillfället är ganska trött på grund av skendräktighet, genom att springa iväg med pinnar. Ruffa kan aldrig motstå pinnar vilket Albin har lärt sig - och han älskar att retas! :) Ruffa lämnades in till en professionell utställningstrimmare, som tillika är en internationell hunddomare, för att snygga till hennes huvud. Han fick veta att det fanns planer på att event-uellt ställa ut Ruffa i december, och han vet att en barbet ska klippas spar-samt eftersom rasen ska se rustik ut. Han var med vid domarkonferens-en där rasen barbet visades upp för dryga året sen, så det kändes som Ruffa lämnades i väl valda händer. När hon hämtades gick det knappt att känna igen henne, för det blev lite väl kort... Förhoppningsvis tar det inte lika lång tid att växa ut som man befarar. Men någon utställning blir det nog inte på länge... Om än kort så är det dock väldigt fint klippt, och känns fräscht, och kommer säkert att bli bra på lite längre sikt. Även svansen har toppats rejält och det var nog bra med tanke på att Ruffa inte har haft någon svans-plym att skryta med - så den kommer nog att växa bättre nu. Dessutom fick hon tassarna trimmade och slutligen en "brasiliansk vaxning" i den bakre regionen! :) Det roligaste med händelsen var att Ruffa skötte sig så väl under tiden. Hon klarade att stå stilla på bordet i 1,5 timme och hade bara tyckt det var kul och spännande. De tyckte att hon var en väldigt snäll, glad och nyfiken hund som det var lätt att ha att göra med. Det var kul att höra! Sedan i somras har Ruffas päls på huvudet blivit mer och mer risig. Håret mitt på huvu-det tycktes bli kortare av sig självt, som om det gick av. Det kändes tunt och risigt. Jag vet inte huruvida olyckan, med operationer och mediciner, spelat roll och kanske blev det än värre när hon började löpa så fort hon började tillfriskna. Eller så är det valppälsen som ömsas... I och med att hon nyligen klipptes ner ovanligt kort på kroppen, för att jämna till det nerrakade sårområdet, så blev det tydligt att en helfrisering var nödvändig. Eftersom det verkar svårt att klippa huvudet fint så beställdes en tid hos en professionell hundklippare. Fortsättning följer.. När vi var på väg till varpaängen i Sätra för att rasta Ruffa anlände vi samtidigt som ett stort sällskap som skulle flyga luftballong. Hela ängen fylldes av bilar och människor som började lyfta ut korgarna. Vi stannade kvar och fick se hur ballongerna, vars duk är ca 3 500 m2, vecklades ut. Därefter fylldes ballongerna med luft från stora fläktar, varefter luften värmdes till ca 90 grader med eld. Till sist fylldes korgarna med människor och ballongerna steg upp i skyn en efter en. Det var roligt att få se på nära håll. Även Albin dök upp efter en stund, och hundarna blev nog förundrade över aktiviteterna som helt tagit över deras rastplats! :) De blev mycket nyfikna på de stora ballongerna som fylldes med varm luft, men efter att ha fått sniffa lite kort på en ballong tycktes nyfikenheten stilla sig. Ruffa och Tyra har en mycket speciell relation som grundar sig i att de lekt sedan de var valpar. Den mindre pumin Tyra lyckas alltid få igång Ruffa med sin snabbhet och sina kvicka vändningar. Det blir effektiva motionspass! :) Eftersom de oftast träffas i Vinterviken dyker det ibland upp andra hundar som vill leka. Senast var det en liten Bichon Havanais, som i vanliga fall är rädd för större hundar, som gav sig in i leken. Med Tyra och Ruffa blir det alltid glad stämning och alla hundar välkomnas. Det blev även tillfälle till vattenapportering, och för första gången var Ruffa den som simmade ut och hämtade det som kastades ut medan Tyra stod vid strandlinjen och väntade! :) Tillsammans med Albin och andra har Ruffa vägrat att simma, eller varit betydligt sämre, så detta blev en ny erfarenhet för henne. Ruffa såg mallig och stolt ut när hon kom i land med de apporterade pinnarna! :) Det blev som sagt ett möte mellan två vuxna hundar när Yatzie och Ruffa träffades. Även om båda två är lekglada hundar i normala fall så var det lite avvaktande dem emellan; de iakttog, signalerade att de ville leka, härmade varandra mm. Det slutade med att de pratade högt och engagerat med varandra, och man önskade att man kunde förstå vad de sade! :) Jag har inte varit med om att Ruffa så tydligt har diskuterat med någon, och det var fascinerande! :) Det blev äntligen tillfälle att träffa Yatzie, vilket blev ett intressant möte. När det började planeras för hund i huset, och rasen barbet omnämndes i en bok, så var det inte helt lätt att hitta en barbet att få träffa irl. Men till slut hittades Yatzie, och efter det besöket blev rasen det självklara valet. Ruffa och Yatzie (som är Ruffas moster) hann med att träffas en gång när Ruffa var en liten valp, men sen har det inte blivit av med fler träffar mycket beroende på att Yatzie numera bor halva sin tid i Holland. Men nu blev det möjlighet att träffas igen! :) Naturligtvis har Yatzie kommit att bli väldigt speciell, och det blir extra roligt att se Ruffa tillsammans med henne. Men det blev även ett intressant möte av andra anledningar, då det märktes att Ruffa inte längre är någon valp utan börjar möta andra hundar på ett lite mer vuxet sätt. Båda två signalerade att de ville leka, men den vilda leken uteblev. Det blev även tillfälle att låta dem simma, men till en början var Ruffa lite försiktig när Yatzie började apportera. Vi gav dem olika apporter, och till slut tog lusten över. Vid ett tillfälle när Yatzie hade vattenapporterat en pinne, och lade den ifrån sig på torra land, var Ruffa där och ställde sig på den med en tass medan hon oskyldigt tittade åt sidan. Det blev en kort stund med en lite mer laddad stämmning innan Ruffa tilläts ta den. Såväl Yatzie som Ruffa är individer som inte gärna släpper ifrån sig en pinne, men de löste det genom att de tilläts ta den varannan gång. Det var jättekul att få träffa Yatzie igen, och även kul att få se en annan vuxen barbet tillsammans med Ruffa. Båda hundarna var kortklippta men man såg tydlig skillnad på deras pälskvalitet. Barbet kan ha olika pälsar, och Yatzie är vågig medan Ruffa är lockig. Men de är lika höga och väger exakt lika mycket. |
BloggenEn blogg där du kan följa hundar av rasen barbet. Kategorier
All
Arkiv
February 2024
|