Igår vid midnatt tog Karl-Johan ut Ruffa för kvällens sista kissrunda. Det skulle visa sig vara av avgörande betydelse att det inte var jag som gick ut med henne som det var tänkt. På vägen hem, ca 20 meter från ytterporten, kom ett sällskap på andra sidan gatan med en stor hund som slet sig ur stryphalsbandet, och som direkt gick till anfall, så fort han fick se Ruffa. Det var ofattbart otäckt, och hunden som var en korsning mellan amstaff och pitbull var oerhört aggressiv. Hela gatan väcktes av alla skrik men ingen kunde göra nåt. Det var omöjligt att sära hundarna, och Karl-Johan slet ensam med att försöka få kamphunden att släppa greppet om Ruffa. Till sist lyckades han lyfta upp hunden i ett framben så att den släppte greppet om Ruffa varpå hon sprang iväg. Paniken tilltog dock 2 sekunder senare när kamphunden gjorde sig fri och sprang efter. Lilla Ruffa hade bara några meters försprång och alla var övertygade om att hon inte skulle ha en chans.
Jag är på väg ner i trapphuset när detta har hänt, och genom fönstren ser jag helt plötsligt Ruffa dyka upp på bakgården, springa som jag aldrig sett henne göra tidigare och mitt hopp tänds. Men sekunden efteråt ser jag hur nära den andra hunden är, och mitt hopp släcks åter igen. Men nu händer ett mirakel. Hon är ju på sin bakgård, som hon så väl känner igen, och hon måste ha tagit några tvära svängar mellan alla buskar så att han förlorat henne ur sikte, och sen har hon lämnat gården en annan väg än den de har kommit in.
Troligen sprang hon till bakgården för att se om hon kunde komma hem via bakdörren som ofta står uppställd. Den var stängd nu, och det var nog tur eftersom det troligen inte hade räddat henne. När jag strax efteråt kommer ut på bakgården ser jag bara den attackerande hunden, och skriker för att någon ska komma för att koppla honom. Mig veteligen kan ju Ruffa ligga svårt skadad under någon av buskarna, och han tycks stå beredd att avsluta sin attack vid första tillfälle. Han tycks stanna kvar för att jag dyker upp, och håller sig relativt nära mig hela tiden. Till slut kommer en yngre tjej och kopplar honom.
När Ruffa lämnar gården kan hon se Karl-Johan som står knappt 100 meter fram på en smal stig, och hon springer för sitt liv för att sedan kasta sig upp i Karl-Johans famn. Eftersom det ännu inte känns säkert, med hunden fortfarande lös, så försöker de hålla sig gömda så gott det går. Någon har ringt polisen och en polisbil dyker upp och skjutsar Ruffa hem. Väl inne i trapphuset lägger hon sig bara ner på första planet, helt förståeligt otroligt chockad. Många grannar som har vaknat, och som känner Ruffa väl, ansluter och gör allt för att hålla henne lugn samtidigt som vi försöker se hur skadad hon är.
Natten tillbringades på Bagarmossens Djursjukhus där de konstaderade att hon fått två rejäla sår med en knytnäves avstånd emellan. Skinnet har blivit lyft så såren har kontakt med varandra. De kollade puls och hjärta men det lät fint, och hennes slemhinnor såg även fina ut vilket uteslöt inre skador om jag förstod det rätt. De sydde såren och satte in dränageslangar.
Ägaren till hunden var inte med vid tillfället men han ringde själv polisen på natten och anmälde incidenten och meddelade samtidigt att hunden skulle avlivas följande dag. Hans flickvän, som var ute med hunden, har hört av sig. Hon berättade att Atlas, som var hans namn, fått somna in. Han blev 7 år. De har haft hunden sen den var 6 månader då de tog över vårdnaden eftersom den var misskött. Jag förstår att det även är en tragedi för dem, och jag är tacksam för att de tog ett moget och ansvarsfullt beslut. Hunden har varit hur trevlig och mysig som helst med människor och barn, men den har aldrig gillat andra hundar. Hon berättade även att uppfödaren till Atlas föder upp hundar specialiserade för att kampa - så det var verkligen Davids kamp mot Goliat.
Polis och veterinär har påtalat vikten av att låta hundens ägare ta fullt ansvar och låta dem ta sjukvårdskostnaderna, eftersom det annars kan uppstå problem med Ruffas försäkring om det visar sig att hon behöver mer vård framöver. Hundens ägare har själva sagt att de vill ta fullt ansvar och ersätta för alla kostnader. I samtal med polisen har framkommit att det sällan löper så här smärtfritt i kontakten med andra hundägare i samband med incidenter av detta slag, och jag är oerhört tacksam att vi har kunnat ha en bra dialog vilket har underlättat.
Händelsen har varit chockartad, men nu riktas alla krafter på att få Ruffa frisk, pigg och glad igen!