När resultatet från Billies röntgen offentliggjordes fick vi en smärre chock. Hennes resultat blev ED 1 (mindre pålagring armbåge) och HD-grad D (måttlig dysplasi höft). Vi ringde upp SKK för att få tala med en avläsande veterinär för att få mer information och möjliga råd.
Veterinären var mycket sympatisk och tog sig tid att förklara samt svara på frågor. Lite kortfattat av vad som sades, med reservation för någon missuppfattning ;)
• Vad gäller ED så har hon en fin armbåge (ED 0) men den andra har en jätteliten pålagring som givit bedöm-ningen (ED 1). Själva leden är jättefin, och det kan mycket väl vara så att pålagringen är ett resultat av en tidig olycka. Förändringen behöver inte blir sämre över tid, och då kommer hon inte att påverkas senare i livet.
• Vad gäller HD så är hennes vänstra höft klassad som HD C, medan hennes högre höft fått HD D. I allmänna ordalag kan man säga att henne höftskålar är grunda, och att själva höftkulan inte ligger centrerad i skålen. Om kulan vid rörelse "slår mot" skålen så uppstår pålagringar, vilket kan ge upphov till problem. Om det i grunden beror på skålens djup, eller om det kan bero på en slapp led, kan man inte veta enligt veterinären.
Vi berättade att Billie är en pigg och fartig hund som vi kört agility med, och vi antog att hon framöver skulle må bra av andra aktiviteter. Men veterinären berättade att många hundar med denna status lever länge och det utan att få problem. Det som överraskade oss var att hon inte såg agilityutövandet som helt otänkbart, då man behövde få en klinisk status för att kunna bedöma det, och att det är frambenen som påfrestas mest i agility. Röntgen är ett bra avelsverktyg då det finns ärftliga orsaker till dysplasi, men det är inte möjligt att tolka plåtarna för att kunna uttala sig om enskilda hundars kliniska problem. Vissa hundar kan få stora problem av lindrig dysplasi, medan enstaka hundar med kraftig dysplasi uppträder helt symptomfria. Veterinären hade själv en större hund med HD-grad D, och den var lika hoppig och glad som 14-åring. Generellt sett har små hundar mindre problem av höftledsdysplasi än större och tyngre hundar, så det var bra att Billie är en lättviktare.
Veterinären rekommenderade oss att uppsöka en fysioterapeut som kunde känna igenom Billie – för att se hur rörligheten är, hur musklad hon är och utröna om hon har ont. Utifrån detta kunde vi få råd kring lämpliga aktiviteter samt hjälp med förebyggande träning för att hålla eventuella problem borta så länge som möjligt. Vi fick även rådet att tänka över val av foder och kosttillskott. Aningen mer klok, och möjligen något lättad, avslutades samtalet.
Vi har även varit i kontakt med Billies agilitycoach, som i sin tur har vidtalat sin kunniga fysioterapeut – vilken gjort plats i sin almanacka för att träffa Billie inom kort.