Vi har börjat ta Ruffas följsamhet för given och vågar alltid släppa henne fri - det enda som oroar är bilar och främmande, ilskna hundar eftersom Ruffa alltid vill springa fram till andra hundar trots de erfarenheter hon gjort. Nu är det mer en annan som vill försöka förskona henne från fler tråkiga händelser så att hon förblir den glada, naiva och optimistiska hund hon är.
Den senaste tiden har hennes trygghetszon vidgats något, och hon har försvunnit ur synfältet ett par gånger - inte fullt lika mån om att gå i hasorna. Hittar hon något intressant i snön kan hon halka efter - och några enstaka gånger har hon fått upp något spår, eller känt vittring, och begivit sig in i skogsbrynet med iver och hög hastighet. De få gånger detta hänt är hon aldrig borta så länge att man hinner börja bli orolig! Men man kan ju ta det som en förvarning, och inse att man ständigt måste träna inkallning...