När vi var ute i Älvsjöskogen och sökte skattgömmor träffade vi på en kille som också han var ute och "geocachade". Han hälsade på Ruffa och efter en kort stund skildes våra vägar åt. Någon halvtimme senare, när vi vandrade med hjälp av kompassen, tog Ruffa plötsligt täten vilket är ovanligt. Hon började bestämt klättra uppför branter som om hon ville visa vägen. Riktningen stämde med kompassen, även om jag inte skulle ha valt den svårare vägen som hon tog! Till slut kom hon fram till en stor tall där hon reste sig upp på bakbenen med framtassarna på stammen. Till vår förvåning hängde "skattgömman" som vi sökte en meter ovanför hennes tassar. Hon måste ha fått upp spår av killen som vi mött tidigare! Därefter fortsatte hon att följa hans spår mot nästa gömma...
Jag tyckte det var otroligt häftigt. Men samtidigt så insåg jag hur mycket "hundspråk" man troligen missar, liksom många hundbeteenden man inte får förklarade för sig - när man inte förstår. Ibland önskar man verkligen att hundar kunde prata. Det är ett avancerat språk man måste lära sig för att förstå sin fyrbenta vän!