– Rasstandarden är domarnas verktyg som detaljerat styr deras arbete. En domare har enbart en mycket liten del att tycka till om vid bedömningen. Men domare är bara människor och det kan bli mer eller mindre rätta beslut som tas. Ingen domare tror att han bedömt alla hundar rättvist efter en utställningsdag. Förhoppningsvis har de riktigt bra hundarna fått rätt bedömning liksom de sämre som inte håller rasstandarden. Om de högre och de lägre priserna hamnar rätt så måste man anse att ett bra domarjobb har gjorts.
– Vi kan vara lite mindre ängsliga i vårt förhållningssätt till ringsekreterare och domare. Man ska inte acceptera domare som uppför sig klandervärt, och får man en kritikerlapp som man inte förstår kan man gå tillbaka till domaren och fråga vad det står och vad som menas. Våga fråga!
– Moa ansåg att avelsplaneringen utgör barbetrasens största utmaning idag. Det är viktigt att lära sig lita på egna ögon och framför allt händer för att själv kunna bedöma sina hundar. Speciellt viktigt för uppfödare, som måste bli medvetna om avelsmaterial - och inte bara lita på domarna. Uppfödarna måste lära sig och dessutom ha en agenda över generationer. Avelsplanering måste ske genom medveten och planerad avel. Man måste titta på hunden med hjärna och fingrar, men inte med hjärtat! Det behövs en djupare förståelse som uppfödare. Detta blir extra viktigt i en så liten ras som barbet, där domarna ofta känner osäkerhet. Att många barbeter får bedömningen excellent betyder inte att vi har ovanligt många rastypiska hundar, utan det är snarare ett bevis på att domarna känner sig osäkra. Bedömningarna borde följa en normalfördelningskurva och inte i så hög procent resultera i excellent.
– Förr i tiden bestod en uppfödning av ca 50 avelstikar, massor av erfarenhet och personal som hjälpte till. En stor kennel idag består oftast av 3 tikar med nära släktskap, t ex syskon eller mor och dotter. genpoolen i uppfödningen blir liten, vilket är ett problem. Uppfödare av barbet måste lära sig att arbeta ihop då det krävs ett erfarenhetsutbyte för att leda avelsplaneringen och rasen framåt.
– Det är olyckligt att barbet är uppdelad i fraktioner beroende på om man ser rasen som en arbetande hund eller inte. Barbet är en arbetande utan tvekan, och en arbetande hund som inte får stimulans börjar klättra på väggarna. Moa underströk hur viktigt det är att vi beaktar detta i klubbarbetet.
– För en liten ras som barbet är det viktigt med fysiska aktivitetsträffar och att man måste måna om de aktiva i klubben som drar tunga lass.