Kuststräckan längs Hanöbukten har kallats Ålakusten på grund av att det varit inkomstbringande och dominerande i landskapet. De äldsta nuvarande ålabodarna är från sent 1700-tal, men ålafisket är känt sedan tidig medeltid. Hanöbuktens kuststräckan har inte haft så mycket bebyggelse förutom just ålabodarna som legat med regelbundna avstånd, ca 100 meter eller och ett par hundra meter mellan sig, beroende på fiskerättigheterna. Uppförandet av ålabodarna hörde dels samman med att fiskeredskapen för ålfångst blev större och dyrare under 1800-talets första hälft, och dels med att fiskarna blev professionella yrkesutövare. De uppfördes oftast vid en slänt, eller delvis nergrävda i sanden, med gav-larna mot stranden. På över-våningen, som var lättåtkomlig från bak-/landsidan, kunde red-skapen förvaras. Här kunde fiskarna bo, om än spartanskt, under fiskesäsongens intensiva del av året då vandringsålen drog förbi söderut nära kusten, från slutet av sommaren till en bit in på hösten. Kvinnor var vid denna tid inte välkomna på sjön, då ingen ville att något barn skulle förlora sin mamma. Även ålabodarna och strandremsorna var förbjudna områden för kvinnor, då de representerade rollen som farlig och otursbringande. Om en fiskare såg en kvinna var det inte lönt att gå ut på sjön den dagen, det skulle ändå inte vara någon fångst. Även kvinnliga attribut var förbjudna, därför fanns det aldrig några gardiner eller blommor i ålabodarna. Ett besök vid mäktiga Havängsdösen, som vilar med utsikt över havet. Det är en gravkammare för en person, från yngre stenåldern, som byggdes för cirka 5 500 år sedan. Det var den första jordbrukande befolkningen som uppförde stenkammargravar, sk dösar, vid kusterna. Länge låg dösen gömd under sanden men 1843 kom en kraftig storm och blåste bort sanden som gömt graven under så lång tid. Dösen består av flera stenblock som bildar en gravkammare. Från början var gravkammaren innesluten i jord och sten.
Vid Verkeåns mynning är det gudomligt vackert. Här ska det ha legat en hamn som användes ända in på 1600-talet, och vid lågvatten ska man kunna se de rader av pålar och stensättningar som fungerade som vågbrytare.
Det är inte ofta man ser en traktor på stranden, men det är den lokala ålafiskaren som använder den för att dra ner, respektive dra upp, sin båt från stranden.
Framåt kvällen var vi framme i Åhus där vi köpte Thai mat, som vi tog med oss till Yngsjö där vi fått låna en stuga av Annika. Vi parkerade bilen och gick direkt ner till stranden för att äta och njuta! Härligt var det många av oss som tyckte! :D Billie har fortsatt att halta på vänster bakben, som mest visat sig efter att hon vilat eller sovit. Eftersom hon är anmäld till 2 tävling (8 lopp) om några dagar stannade vi i Våxtorp för att besöka den rekommenderade djurkliniken där. Det vore bra om vi kunde få ett intyg på att Billie hade hälta, så att vi kunde stryka Billie från anmälda lopp med återbetalda anmälningsavgifter.
Även om de hade väntrummet fullt så tog sig veterinären Per tid för att kolla upp Billie. Han klämde och kände ordentligt och kunde konstatera att hon inte hade ont, men att hon gärna inte ville belasta fullt ut på det benet. Det var inget att oroa sig för, utan skulle ge med sig inom kort. Det troliga är att hon sträckte sig vid vårt klättrande i Hovs Hallar. Men det blir inga fler agilitytävlingar i Skåne.. Vår vistelse i Båstad och Bjärehalvön börjar närma sig sitt slut. Vi har haft en jättefin tid, men nu är det dags att tacka för oss, och packa ihop.. för nya äventyr österut! Har vi tur slipper vi de röda brännmaneterna som dykt upp på västkusten de sista dagarna... :)
Med matsäck med oss begav vi oss till Segeltorpsstrand, där vi fick en rofylld stund i den lilla hamnen. Solen hade gömt sig bakom ett dis, men det är fortsatt lika varmt...
Alla badlakan hänger över takbjälkarna på tork..
Hundarnas ben och tassar är duschade för att få sova sandfritt inatt.. Middag: Entrecote från Lindegrens inköpt tidigare under dagen! När vi åkte runt vid Skäldervikens kustremsa möttes vi av denna fantastiska syn. Människor och hästar samsades på stranden! =)
Dagens första utflykt gick till Dagshög på Bjärehalvön, en vacker och fantasieggande miljö vid Skäldervikens strand. Här, bland vackra strandängar, finns en stenbrottsruin – ett minne från stenbrytningen som ägde rum under tidigt 1900-tal. På 1960-talet kom man i stället att bedriva laxodling i det stora stenbrottet som fylldes med havsvatten. Idag skimrar en damm hemlighetsfullt och överraskar med sina röda näckrosor.
I Dagshög finner man även Skånes största gravhög, uppförd under äldre bronsåldern (ca 1800-1100 f Kr). Högen är drygt 5 meter hög, och 42 meter i diameter. En sägen berättar en kung, vid namn Dag, för länge sedan härskade över Skåneland. Men en kung över Uppsala samlade en stor här och tågade söderut. De drabbade samman vid Dagshög, där ett våldsamt slag utkämpades innan kung Dag förlorade slaget. För att hedra den fallne kungen, och hans stupade krigare, byggdes en väldig hög över dem. Vi hade fått tips om att Segeltorpsstrand hade en tillåten strandremsa tillåten för hundar, så vi letade upp den för att ge Ruffa och Billie en chans att svalka av sig i värmen. Billie hade på morgonen visat sig vara halt på vänster bakben, troligen efter allt spring vid Hovs hallar, och gick därför i koppel – men det var svårt att hejda henne när hon njöt av strandlivet... :) Vi hittade Ebbessons gårdsbutik, som har eget mejeri med bl a osttillverkning. Eftersom vi är på resande fot fick vi nöja oss med att köpa rapsolja och ramslökssalt. :)
Ett besök gjordes på Lindegrens Gård, som är ett ekologiskt jordbruk i Sinarpsdalen. Här finns betande kor av lantraserna fjällko och rödkulla, pickande höns och lyckliga linderödsgrisar.
På vägen tillbaka till Båstad stannade vi vid Paulins brygga, så att alla på nytt kunde svalka av sig! Det är fortsatt väldigt varmt..
När vi fram emot kvällskvisten var tillbaka i Båstad försökte vi få klarhet i var hundbadet fanns, vilket ligger i den norra delen av stranden "Riviera". På den till synes oändliga sandstranden var det lugnt och stilla, och för en från östkusten var det exotiskt med den breda stranden, det långgrunda vattnet och alla dessa snäckor. :)
Längst ut på Bjärehalvön övergår det kuperande jordbrukslandskapet i Hovs Hallar och dess dramatiska kustremsa, där grovhuggna stup faller ner mot klapperstensstränder – med fri utsikt över Kattegatt. Vandringen ner till havet krävde bra skor, och var bitvis lite besvärlig med tanke på höjdskillnaden. Speciellt i den 30-gradiga värmen. Nere vid vattnet fick vi en fantastisk vy över stranden och klipporna, vilket gjorde vandringen väl värd mödan. Här varvas klapperstensfälten med mäktiga klippmassiv, stenraukar och grottliknande formationer.
Efter en lång och svettig vandring hittade vi en klippavsats mot havet där vi kunde glida ner i det gröna, klara vattnet. Det var ljuvligt, och gav en smått overklig känsla! :) Och de medhavda smörgåsarna smakade underbart! 🙂 Kuriosa: Den första scenen i Ingmar Bergmans film "Det sjunde inseglet", där riddaren spelar schack med Döden, spelades in här. |
BloggenEn blogg där du kan följa hundar av rasen barbet. Kategorier
All
Arkiv
February 2024
|