Den 27 september, på Ruffas dräktighetsdag 63, var det dags. Under öppningsfasen tydde hon sig till oss, och kröp upp i knät. Efter att ha krafsat ihärdigt ett tag väntade vi på krystningar - men det blev på sin höjd några sammandragningar innan den första valpen helt plötsligt kom ut kl 8.27 på morgonen. Det var en svart hane som vägde 322 gram. Vi hjälpte Ruffa att ha sönder blåsan runt valpen, och sen bet hon av navelsträngen. Endast 5 minuter senare kommer ännu en svart kille på 329 gram, och 15 minuter därefter kommer en svart tik på 285 gram. Vi hade det tufft att hinna med vägning och märkning! :) En timme senare kommer en svart hane som är livlös. Han ser så fin och välskapt ut och vi försöker få liv i honom, men förgäves. På vågen visar han sig vara liten, han väger endast 160 gram.
Det dröjer ännu en timme innan nästa valp kommer, och det är en stor svart tik. Våra hjärtan sjunker när hon ser livlös ut, men vi gnuggar henne och får livstecken. Vi använder även slemsug och ger mun mot munmetoden och hon kvicknar till. Eftersom hon till och från gett ljud ifrån sig så hjälper även Ruffa till, genom att slicka henne ordentligt. Hon repar sig och visar sig ha ett ordentligt ljud i pipan, varför vi genast började kalla henne pip-lisa! :) Vågen visade att hon vägde mest i hela kullen, 360 gram.
Ruffa ser lite lugnare ut, och bryr sig helhjärtat åt sina valpar. Tiden går och vi tror att valpningen är klar. Men kl 13:50, 3 timmar senare, börjar Ruffa trycka ut ännu en valp. De tidigare har hon fått ut väldigt lätt, men denna kommer ut 1 cm i taget och tycks stanna halvvägs. Vi hjälper till, och ut kommer ännu en dödfödd svart kille, som endast vägde 200 gram. Tio minuter senare kommer ännu en valp. Det är en svart hane, på 325 gram, som föds "naken", dvs utan fosterblåsan. Han kom ut med baken först, och hade troligen "drunknat" när det drog ut på tiden. Trots intensiva insatser med massage, slemsug och mun mot munmetoden lyckades vi inte få liv i honom - vilket kändes väldigt tråkigt. En tröstande tanke är att den naturliga förlossningen gick bra, och att Ruffa inte behövde veterinärhjälp.
Så Ruffas kull bestod av 7 stycken, varav 2 tikar och 5 hanar. En förklaring vi fått, till de låga vikterna på två av dem, är att t ex navelsträngen kan ha snott sig och därför strypt näringstillförseln. Kanske var de för klena för att klara av förlossningen.
Men nu får vi glädjas åt de fyra små underverken, 2 tikar och 2 hanar, som ligger tätt intill Ruffa. Hon är en supermorsa som går in för uppgiften till 100%. Hon vill inte lämna dem, och hon har varit vaken och aktiv hela första dygnet. Hon måste vara jättetrött, men har nu börjat kunna slappna av lite mer! :)
Det har inte varit mycket till sömn för någon av oss de sista dygnen, men nu råder lugn och ro i valplådan - och vi har börjat pusta ut och kunna njuta av stunden!