Under en promenad träffade Ruffa på Yssi, en 6 månader gammal chihuahua. Yssi var orädd trots sin litenhet. Hennes matte berättade att hon tidigare haft rottisar och andra större hundar, och nu gör allt för att Yssi ska bli en trygg och orädd hund som inte ska skälla så fort hon ser andra hundar. Hon hade aldrig lyft upp Yssi vid hundmöten, utan låtit henne få hälsa på alla hundar. Det har resulterat i en glad och nyfiken hund, som inte drar sig undan eller skäller! :) Det var jättekul att se hur bra Ruffa och Yssi gick ihop, trots den stora skillnaden i storlek. Hur söta som helst! :) Ruffa och Wigor har inte setts på ett halvår, och båda har hunnit växa till sig. Wigor har lugnat sig en hel del - och Ruffa verkade inte ha något behov av att leka polis och uppfostra honom! :) Det blev en härlig skogspromenad för hundarna. Wigor var den som överraskande hoppade i vattnet, medan vattenhunden Ruffa höll sig torr på land. På kvällen blev det stoj och stim runt middagsbordet och ovanligt sent. Wigor var dock för trött att delta - han kunde lugnt slappa..! ;) Jag skulle kunna tro att hösten är Ruffas favoritårstid. Det är svalt ute, och tungan hänger inte som en slips utanför munnen lika ofta. Det finns mycket dofter och mycket att nosa på. De tvåbenta orkar gå längre promenader. Och kanske det bästa; alla höststormar trollar fram fina, kraftiga pinnar! :) I Vinterviken träffade Ruffa på sina kompisar Benno och Zingo, och ännu fler hundar dök upp allt eftersom. Hundarna hade roligt och sprang omkring för fullt när en ny bekantskap dök upp. Det var Zeke, en 3 år gammal Boxer. Han var väldigt pigg, energisk och leksugen och gav sig direkt in i leken. Ruffa svarade med att dra sig tillbaka för att söka skydd, helt klart väldigt osäk-er. Hon tycktes vilja varna för honom, samtidigt som hon ville söka skydd för egen del. Hon fick det jättejobbigt, men blev aldrig så rädd så att hon hade svansen mellan benen eller kröp ihop. Zeke försökte i sin tur få igång Ruffa med tyd-liga lekinvinter, men hon svarade med att skälla på honom när han kom för nära - vilket gav ut-delning eftersom han drog sig tillbaka något då. Det beteendet fortsatte en lång stund. Dock var inte Ruffa helt konsekvent - ibland glömde hon bort sig och inviterade själv till lek, eller svarade på hans inviter och började springa tillsammans med honom. Men efter en kort stund glömde hon leken och osäkerheten tog över. Förklaringen är tydlig eftersom Zeke påminner om hunden (amstaff/pitbull) som attackerade henne. De har ungefär samma storlek och kroppsbyggnad, men framför allt är de strimm-iga på samma sätt - även om Zeke är brun och inte gråsvart. Zekes matte, som går på hund-gymnasium, stannade kvar nästan en timme för att "träna" Ruffa - och vi tog en gemensam pro-menad med hundarna. Vi kunde konstatera att Ruffa var mer osäker än rädd. Det såg ibland ut att gå bättre, men när hon t ex hittade en pinne som Zeke blev intresserad av så släppte hon den bums och sprang därifrån - och så gör inte Ruffa normalt sett! Vad jag inte visste var att många hundar tvingas att avlivas efter råa hundöverfall, liknande Ruffas, eftersom de tar för stor skada mentalt. Så man får vara än mer tacksam över att det har gått så bra som det har gjort, och inse att Ruffa har ett otroligt bra psyke även om vi precis fått se henne drabbas av tveksamhet och osäkerhet. Några dagar senare mötte vi en annan boxer och Ruffa reagerade även denna gång - så Ruffa har förväxlat fakta och är orädd i möten med kamphundar, t ex pitbull, men reagerar negativt på boxer. Hon har tydligen inte lämnat händelsen helt bakom sig som det har verkat, även om hon kunde ha reagerat mycket värre och med fler hundar och fler raser. Det blev en mysig promenad i Sätra. Med på promenaden följde våra grannar, vilket blev extra roligt då Ruffa verkligen uppskattar deras sällskap. Hon fick visa upp lite vattenapportering, men hon var lite tveksam till en början och verkade tycka att vattnet var lite kallt. Desto mer spännande tyckte hon att mötet med Rosie, en 3-årig Yorkshireterrier, var. Nu har det gått drygt 3 månader sedan hund-attacken, och nu har livet återgått till det normala. Man har börjat vänja sig vid hennes kortklippta päls och det finns inget som påminner om händ-elsen. Man kan inte ens hitta ärren. Mina kryckor är slängda, och såväl min som Ruffas kondition har blivit bättre - och hennes psyke har så här långt visat sig väldigt stabilt. Den otäcka händ-elsen hade inte kunnat få ett lyckligare slut - och jag är så oerhört tacksam, väl medveten om vad som hade kunnat hända och även vilka problem Ruffa skulle kunna ha idag. Vi ligger dock efter med all träning, såväl i stort som i smått. Det blev aldrig någon träning som följde upp kurserna hon gick i våras. Hon har inte ens fått lära sig något nytt trix. Det är verkligen hög tid att ta upp mer planerad träning, så att Ruffas hjärnceller aktiveras! Fast kunskap och fantasi fattas, så det krävs lite jobb för egen del. Skulle vilja prova att spårträna, men vet inte riktigt hur det ska gå till! :) Idag dök det upp en helt ny bekantskap på ängen; Rollo som är en korsning av boardercollie och labrador. Den 3-åriga hannen var ett yrväder med massor av energi och överöste Ruffa med lekinvinter. Han sprang runt henne, knäböjde och till slut började han använda framtassarna för att puffa på henne. Ruffa var till en början inte så lättflirtad även om hon var intresserad. Men till slut blev det full fart! :) När Rollos husse började visa intresse för henne, och hon upptäckte att han hade godisbyxor, så höll hon sig nära honom i stället. När godiset uteblev satte hon sig fint och visade prov på stort tålamod, och det lönade sig...! :) Vi hade bestämt träff med en familj som var intresserad av att få träffa en barbet, och till vår glädje kunde barbeten Louie också komma. Louie var inte alls lika skygg för Ruffa som han var sist de träffades, utan han var en busig och glad valp! Det blev mycket lek och bus mellan hundarna, och det var väldigt roligt att se dem tillsammans. Det är nog många som undrar varför portugisiska vattenhundar ofta är så speciellt klippta. Den traditionella klippningen, som är mer än 700 år gammal, användes för att underlätta för hunden att utföra sitt arbete i vattnet - simma efter tappade nät etc, driva fiskstim mot fångstnäten, simma med meddelanden mellan t ex fiskebåtar, apportera fiskar som försökte fly när näten halades in mm. Varje fiskebåt hade en eller två vattenhundar. Man klippte bakdelen för att ge hunden större rörelsefrihet vid simning, och det ska visst finnas dokumenterat att de har kunnat simma så långt som 8 km. Nosen klipptes kort för att underlätta för dem att kunna se när de simmade och dök. De ska, med träning, kunna dyka ner till 6 meters djup. Större delen av svansen klipptes kort men man lämnade en vippa på svansspetsen för att förstärka svansens effekt som roder. Huvud och bål däremot lämnades fullpälsade för att värma och skydda vitala orgon samt för att fungera som flythjälp. När den privata fiskenäringen med småbåtar försvann från kusterna försvann även vattenhunden. Vid mitten av 1900-talet fanns det bara ett fåtal hundar kvar vid Algarvekusten i södra Portugal. Men därefter har de blivit alltfler, och blev extra populära när president Obama skaffade sig en "portis". I Portugal anses den portugisiska vattenhunden vara ursprung till alla de andra vattenapporterande hundarna, medan andra hävdar att den franska vattenhunden, barbet, är ursprunget. Oavsett så är de mycket närbesläktade. När Ruffa och Loke, portugisisk vattenhund, träffas blir det oftast en massa spring om tillfälle ges! Idag var det två yrväder som sprang, hoppade och jagade varandra. Tyvärr hängde inte alls kameran med när det gick som vildast till. Det är på sin plats att gratulera Loke till hans tunga meriteringar. Han har, förutom alla sina nordiska championat sen tidigare, under 2010 blivit "Svensk Vinnare" och även fått den fina titeln "Winner of Winners" på rasspecialen. Vid sidan av alla framgångar i utställningsringen håller han nu på att utbilda sig till terapihund. |
BloggenEn blogg där du kan följa hundar av rasen barbet. Kategorier
All
Arkiv
February 2024
|