Igår hände en lite dråplig sak. Efter kvällspromenaden kom Ruffa och jag till vår bakgård där det var rätt mörkt. Jag hade bett henne stanna för att koppla lös henne och sa sedan "var så god", och förväntade mig att hon skulle gå mot ytterdörren. Men oj, Ruffa stack i väg i världens fart över höga snödrivor och jag kunde inte förstå vad som hände... innan jag såg den vita perserkatten hon jagade för fullt... Hon avslutade dock jakten lika plötsligt som den började. Hon har sedan hon var liten valp tränats i att be om lov innan hon får leka med andra hundar, och om det passar så får hon ett "var så god". Så nu blev det så tokigt att jag uppmanade henne till lek med katten med mitt kommando! :)