Man klippte bakdelen för att ge hunden större rörelsefrihet vid simning, och det ska visst finnas dokumenterat att de har kunnat simma så långt som 8 km. Nosen klipptes kort för att underlätta för dem att kunna se när de simmade och dök. De ska, med träning, kunna dyka ner till 6 meters djup. Större delen av svansen klipptes kort men man lämnade en vippa på svansspetsen för att förstärka svansens effekt som roder. Huvud och bål däremot lämnades fullpälsade för att värma och skydda vitala orgon samt för att fungera som flythjälp.
När den privata fiskenäringen med småbåtar försvann från kusterna försvann även vattenhunden. Vid mitten av 1900-talet fanns det bara ett fåtal hundar kvar vid Algarvekusten i södra Portugal. Men därefter har de blivit alltfler, och blev extra populära när president Obama skaffade sig en "portis".
I Portugal anses den portugisiska vattenhunden vara ursprung till alla de andra vattenapporterande hundarna, medan andra hävdar att den franska vattenhunden, barbet, är ursprunget. Oavsett så är de mycket närbesläktade.