Ruffa var väldigt taggad innan start, och klarade upptaget bra – men ganska fort fick hon problem. Problemet berodde troligen att föraren och Ruffa hade olika åsikter om vart spåret gick, och hon blev tillbakahållen i linan. När hon väl fick upp spåret igen så gick hon jättebra en stor del av spåret, men fick en del problem i slutet av en äng med väldigt högt gräs – där hon för första gången någonsin bad om hjälp vid spårningsarbete... Efter mycket tvekan fick hon upp spåret igen, och kom slutligen fram till klöven. SÅ glad att hitta den har hon nog aldrig varit! =)
Tiden det tog att hitta klöven, 48 minuter, vittnar i sig om hur krångligt spåret blev... Troligen blev Ruffa för hårt hållen, och hade behövt cirkla runt för att säkert kunna identifiera spåret. Hennes självkänsla tycks också ha påverkats, då hon vid problemen inte visade sin vanliga iver och beslutsamhet. Kanske det inte blev någon optimal spårläggning då det var mycket torrt ute i naturen och dessutom blåste ordentligt idag. Kom detta att få större påverkan än vi kan föreställa oss under de 24 timmar spåret låg? Ja, frågorna är många...
Nästa gång ska hon få friare tyglar, så att hon kan cirkla in spåret i det fall hon behöver göra det. Det är klurigt att som förare lita på sin hund, speciellt när det är man själv som lagt spåret. Man tror sig veta var spåret går, men man kanske minns fel (som nog fallet var idag..), och spåret kan ha flyttat sig en hel del under liggetiden...