När vi var på väg tillbaka till bilen, gåendes i lugn och ro på den lilla grusvägen, var Billie helt plötsligt helt borta. Husse hade sett henne nosa vid en sida intill grusvägen en stund tidigare, och vi antog att hon begett sig upp mot en höjd – en mycket stenig slänt med massor av sly. Ruffa var inte speciellt intresserad av att söka efter Billie, men följde husse i släptåg upp mot höjden – ett långsamt och jobbigt äventyr. Matte stod kvar på grusvägen och höll koll. Efter ca 15 minuter hör hon hur kvistar bryts ca 50 meter bort, och snart därefter korsar ett rådjur i full fart den lilla skogsvägen. Men ingen Billie inom synhåll... Men hon dyker upp någon minut senare på samma ställe. Hon stannar, tittar till på matte som ropar glatt.. men Billie bestämmer sig för att fortsätta sitt spårande mot stranden. Det tar ytterligare 5 minuter innan en mycket trött Billie, med tungan hängande, väljer att komma mot oss (eller lyssnar på våra rop). Det var en jobbig erfarenhet, för det kändes som om hon var borta en hel evighet. Tyvärr verkar inte Billie kunna förvalta den möjlighet till fritt gående som Ruffa alltid har kunnat göra...