Ruffa har hittat sin roll som nybliven mamma, samtidigt som vi börjar känna igen vår Ruffa. De första dygnen var hon knappt kontaktbar. Hon hade full fokus på valparna, lyssnade och reagerade på varje pip, samtidigt som hon var väldigt trött.
Vi har bokstavligen fått sätta på henne halsband och koppel i valplådan för att dra henne ut, för hon ville inte ut själv - förutom två gånger när hon blivit tok-nödig mitt i natten. När hon kom in igen rusade hon in i valplådan, varför vi även då använde koppel för att hon skulle ta det lite lugnare. Kändes som om en olycka lätt skulle kunna hända med de små liven, och man kan få intrycket av att Ruffa inte alltid vet var hon har sina ben och tassar... Vi har löst det genom att alltid ge henne något litet gott att tugga på när hon kommer in, för då varvar hon ner och äntrar valplådan lugnare.
Idag är Ruffa mycket mer avslappnad. När någon av valparna piper så ser man att hon "stelnar" till en stund, för att avgöra vad pipet betyder. Ofta agerar hon inte på det, som om hon vet vad pipet står för. Andra gånger kan hon lägga huvudet på den olyckliga valpen för att värma den. Hon börjar få koll, och behöver inte längre vara på helspänn.
Nu kan man fråga henne om hon vill gå ut, och hon lugnt resa sig för att följa med ut. Det är skönt att vi slipper "diskutera" rastningen med henne, eftersom hon måste ut ofta då hon äter och dricker väldigt mycket. Vi börjar få tillbaka kontakten med henne, vilket känns skönt! :)
På våra korta rastningsstunder har vi ett par gånger träffat på grannar som hon normalt är tokförtjust i. De första dagarna pep hon när hon såg dem, men rusade förbi för att fort komma hem till valparna. Igår började hon få tillbaka lite intresse för omvärlden och var sitt normala kärleksfulla jag, och har även visat sig vara villig att hälsa på främlingar! :)
Valparna på bilderna intill är 2 resp 3 dagar gamla. Man ser med blotta ögat hur de växer och börjar bli mulliga hundlika varelser! Så här till en början är inte deras diande klockrent; jag har hittat stora röda sugmärken på Ruffas mage! :)
Vi har försökt att undvika märkning med band så långt det är möjligt, men har ett band knutet om Hane 1 för att med säkerhet kunna särskilja hanarna åt.
Vi har bokstavligen fått sätta på henne halsband och koppel i valplådan för att dra henne ut, för hon ville inte ut själv - förutom två gånger när hon blivit tok-nödig mitt i natten. När hon kom in igen rusade hon in i valplådan, varför vi även då använde koppel för att hon skulle ta det lite lugnare. Kändes som om en olycka lätt skulle kunna hända med de små liven, och man kan få intrycket av att Ruffa inte alltid vet var hon har sina ben och tassar... Vi har löst det genom att alltid ge henne något litet gott att tugga på när hon kommer in, för då varvar hon ner och äntrar valplådan lugnare.
Idag är Ruffa mycket mer avslappnad. När någon av valparna piper så ser man att hon "stelnar" till en stund, för att avgöra vad pipet betyder. Ofta agerar hon inte på det, som om hon vet vad pipet står för. Andra gånger kan hon lägga huvudet på den olyckliga valpen för att värma den. Hon börjar få koll, och behöver inte längre vara på helspänn.
Nu kan man fråga henne om hon vill gå ut, och hon lugnt resa sig för att följa med ut. Det är skönt att vi slipper "diskutera" rastningen med henne, eftersom hon måste ut ofta då hon äter och dricker väldigt mycket. Vi börjar få tillbaka kontakten med henne, vilket känns skönt! :)
På våra korta rastningsstunder har vi ett par gånger träffat på grannar som hon normalt är tokförtjust i. De första dagarna pep hon när hon såg dem, men rusade förbi för att fort komma hem till valparna. Igår började hon få tillbaka lite intresse för omvärlden och var sitt normala kärleksfulla jag, och har även visat sig vara villig att hälsa på främlingar! :)
Valparna på bilderna intill är 2 resp 3 dagar gamla. Man ser med blotta ögat hur de växer och börjar bli mulliga hundlika varelser! Så här till en början är inte deras diande klockrent; jag har hittat stora röda sugmärken på Ruffas mage! :)
Vi har försökt att undvika märkning med band så långt det är möjligt, men har ett band knutet om Hane 1 för att med säkerhet kunna särskilja hanarna åt.
RSS-flöde
