Det är kul att heta Ruffa för det mesta. Hon är oftast glad och pigg. Men de senaste dagarna tycks hela hon vara ovanligt full med liv och lust. När jag häromdagen tog fram klickern för första gången på länge blev hon så ivrig att hon hoppade på mig, och all träning utförde hon sedan med mycket energi.
Hemma har Ruffa en egen liten trasmatta som hon får märgben och annat kladdigt på. Oftast ligger den i en skrubb och tas bara fram när den behövs. Nyligen har hon börjat slita och dra i den så fort hon kommer åt. Hon flyttar ut den, som en slags påminnelse, till vardagsrummet - och tycks hysa en stor förhoppning att något gott ska serveras! När den enligt henne ligger på ett bra ställe tittar hon med bedjande ögon...