Det visade sig att cachen var gömd i den del av muren som låg på en klippavsats där det var väldigt brant. Vi var tvungen att ha Ruffa kopplad under tiden vi letade, och så fort vi kopplade loss henne på väg därifrån ville hon springa tillbaka och under-söka området där vi varit. Hon minns ställen hon inte ansett sig ha fått undersöka i timmar och dagar, vilket vi var förberedda på och kunde avstyra.
Vi tog därefter en promenad ner till vattenbrynet och kunde där se bäverbo och stora träd de hade fällt. Ruffa gavs chansen att vattenapportera lite, och det tackade hon inte nej till.