Nu när Billie blivit lite äldre, och aningens lite lugnare, så ser man Billie och Ruffa interagera på samma villkor allt oftare. Fortfarande är dock Ruffa den stora idolen, förebilden och tryggheten för Billie. Sin uppskattning visar hon Ruffa genom att bita henne i skägget, öron, halsen och benen – och Ruffa står ut med det... Men ibland leker de också! :)
0 Comments
Billie njöt och tog vara på varje sekund, trots att vi spenderade flera timmar i den härliga miljön. Hon tyckte det var himla roligt att springa upp och ner för klippor, vilket sysselsatte henne under lång tid! =)
En härlig vårdag som vi spenderat vid havet på Gålös vackra klippor. Det är roligt att göra utflykter för Billie uppskattar verkligen dem. Trots att vi var ute i många timmar så tog hon vara på varje sekund för att utforska den spännande miljön! :)
Det är ännu kallt i vattnet så Ruffa fick bara apportera några gånger. Billie blir uppspelt, men tar inga helkroppsdopp. Men klättra gör hon mer än gärna! :) En härlig vårdag och vi åkte till Vårberg där det finns en liten sandstrand. Billie går i så långt att hon bottnar, men några frivilliga simturer blev det inte! :) Hon står på post när Ruffa apporterat in saker, och tar sedan över apporten...
Vi anslöt till veckans allmänlydnadsjour på Nacka BK där det tränades på hantering. Vi fick med varsamma händer känna igenom hundarna. Något man med fördel gör kontinuerligt för att tidigt kunna känna förändringar som uppstår.
Det är lätt tro att Billie, med all sin energi, ska protestera mot hantering eller påtvingad passivitet. Men hon är många gånger lättare att hantera än vad Ruffa är. Billie fogar sig oftast, och är en riktig kelgris som gillar närhet! :) Efter tre dagars rasträff var det dags att packa ihop och säga hej då. Lite tråkigt då man gärna hade velat prata mer med alla barbetägare och kelat mer med alla barbeter... Men det ska bli skönt att komma hem, och vila upp sig – vilket behövs efter dessa intensiva dagar! :)
På rasträffen kunde man få sina hundar fotograferade om man ville. Michael Rohdin hade riggat upp en studio, och såklart ville vi få Ruffa fotad ❤
Under den stora rasträffen var det ca 55 barbeter som dök upp för att fira klubbens jubileum. Det var häftigt att se så många barbeter på plats! :)
Fotograf: Michael Rohdin Som sista övning på workshopen "Följsamhet och apportering" fick alla hundar släppas fram till utlagt vilt; en stor fågel och en hare. Billie var väldigt nyfiken och nosade mycket intresserat på de döda djuren.
Billie hann prova på nosework bland prova-på aktiviteterna på barbetträffen. Efter en snabb introduktion på eukalyptusdoften kunde hon sedan snabbt hitta och bli intresserad av en kartong som innehöll doften. När hon därefter ställdes inför två kartonger, varav en innehöll doften, hade hon inga problem med att identifiera rätt kartong! :)
Ruffa som klarat doftprovet för eukalyptusdoften fick gå ett fordonssök och ett utomhussök. Ruffa jobbade på fint, men det märktes att hon inte tränat på länge – eller är det så att hon får svårt i söken där någon annan än matte eller husse har förberett söket... Om vi tar upp nosework måste vi engagera andra personer som kan rigga söket! :) På Helene Petterssons workshop "följsamhet och apportering", som hon ledde på rasklubbens jubileumsträff, gav hon oss barbetägare en introduktion till grunderna i jaktapportering för nybörjare. Vi gick igenom momenten markering, dirigering och möte med vilt.
Markering och sökarbete I den första övningen fick Billie söka efter en utkastad dummy. Hunden skulle hållas av föraren, vid sin vänstra sida, och sedan fick hunden se en dummy kastas och hamna någonstans bland högväxande ljung. Billie fick sitta några sekunder och när hon var fokuserad mot dummyn användes ett valt ord, t ex "japp", som angav att hon skulle springa ut för att söka. Som förare ska man för övrigt inte lägga sig i och absolut inte tjata på hunden. Helst ska hunden tänka på att ta sig tillbaka till föraren så fort som möjligt efter upptag av dummyn, och allra helst sätta sig på förarens vänstersida med ett stadigt grepp om dummyn i munnen. Det var inte alla hundar som omgående ville återvända till föraren, så detta kräver lite mer träning! :) Dirigeringar I nästa övning fick vi prova på att träna dirigering. Billie fick sitta vid mattes vänstra sida och sedan sitta kvar medan matte gick ut på en rak linje ca 20 meter för att placera en för Billie synlig dummy. Den placerade på en stubbe så att den syntes väl, och var noga med att verkligen visa hunden var den placerades, och inte stå med rumpan emot hunden. Därefter gick man som förare samma raka linje tillbaka mot hunden för att sedan få med den ytterligare någon meter bakåt och där på nytt sätta hunden på vänstra sidan. Billie var så fokuserade på dummyn att hon inte ville backa, och lät sig inte heller lockas av godis. Övningen görs för att träna impulskontroll, vilket ofta behövs – och är något Billie tydligen behöver! :) Därefter tog man som förare tag i hundens halsband och visade med en rak arm och hand riktningen mot den utställda dummyn. När hunden tittade mot den utplacerade dummyn sade vi ett lugnt "bra". Om hunden höll blicken fortsatt i rätt riktning, eller tittade dit på nytt, kommenderade vi "ut" och släppte hunden. Därefter skulle hunden springa fram, gripa dummyn och springa tillbaka till föraren för att där åter igen sätta sig på vänster sida med dummyn i munnen. När hunden har lärt sig denna övning så kan man successivt försvåra den genom att backa bakåt så att skicken blir längre och längre. Billie skötte sig jättebra med tanke på att hon bara är 10 månader. Billie sökte med stor iver och stort tålamod, trots störning och att det tog tid att hitta apporten i den höga ljungen. Hon satte sig i superfina fotpositioner, hade jättefin stadga när apporten placerades ut, och överraskade med några fina överlämningar av apporten. Några gånger ville hon dock inte komma in, utan höll sig på avstånd som den retsticka hon kan vara :) Men när matte då sprang ifrån henne följde hon efter! :) De fina bilderna på Billie har Axel Eschenburg tagit För att se om hundarna ville apportera de döda djuren så kastades de ut och hundarna fick därefter springa till viltet. Billie var supertaggad och sprang ivrigt, men hon tog inte upp något av djuren.
På rasträffen höll Maja i en uppskattad förevisning om hur hon med sax klippte en vardagsfrisyr på sina barbeter.
• Börja från svansroten och det är nu du bestämmer hur lång pälsen ska vara. Du klipper en rak linje från svansrot till manke, varefter du successivt fortsätter klippa ytterligare raka linjer, bredvid de redan klippta, från svansroten. Här klipper man alltså mothårs. • Om man inte har trimbord kan kroppens sidor klippas medhårs. Saxen pekar neråt, och man klipper utifrån linjen man klippt på ryggen. Rumpan klipps mothårs upp mot svansroten. • Öron och skägg sparas då det oftast växer långsammare, men så klart behöver man även klippa ner den pälsen ibland. • Ta fram örat genom att klippa nacken och halsen kort. Detta gör att öronen luftas bättre. • Halsen på hundens front sträcker sig ner till förbröstet (en utbuktning som kan kännas med fingrarna) och klipps kort. • Bröstkorgen klipps ej rak, utan måste formas ner till frambenens vinklar. • Frambenen ska klippas som raka pelare. Om du inte har trimbord kan du stå över hunden när du klipper utsidan av frambenet. Benens insida kan klippas kort. • Klipp pälsen på tassarna genom att lyfta upp tassen och klipp uppifrån (det kan se onaturligt ut om man klipper när hunden står) • Baksidan av lår kan klippas kortare och man följer kroppens form ner till hasorna. • Av praktiska skäl kan man klippa mycket kort på insidan av lår, ca 1-2 cm. Detsamma gäller rumpan och runt analöppningen. • Pälsen på hasorna dras ut och klipps rakt av. Även här kan man klippa kort på benens insidor. • Lyft frambenet när du klipper under magen. En tik kan behöva ligga på rygg då hon har juver. • Klipp huvudet fram till öronfästet, och klipp pälsen på kinderna. • Klipp kort mellan ögonen. Gör ett smalt snitt, 2 cm långt, utåt från ögonen. • Om hundens päls letar sig in i munnen så ska det håret klippas bort då det kan ge upphov till tandsten. • En hund med lockig päls på nosen kan klippas nedanför ögonen så att ögonen framträder. • Korta ner pälsen på svansen. • Tufsa till pälsen och finklipp päls som sticker ut. Lämpligen används bara framdelen på saxen för detta ändamål. Det var några åhörare som passade på att vila efter en hektisk dag! ;) Inför jubileumsträffen fanns det en önskan om att på plats kunna inspirera till rasspecifik jaktträning. Helene Petterson är en mycket kunnig och uppskattad instruktör, och hon antog utmaningen att introducera barbetägare genom att visa på några grundläggande övningar i jaktapportering. Det var många barbeter som deltog i olika grupper under dagen. Det var riktigt kul och spännande, och hundarna apporterade med glädje! :)
En av barbeterna som deltog på workshopen i apportering var Ruffas valp Aska! :) Det var fantastiskt kul att Aska med flock tagit sig omaket att resa så långt för att ansluta till den stora barbetträffen, så att vi gavs möjlighet att träffa Aska för första gången sedan hon lämnade oss. Tänk att Ruffas valpar har hunnit bli 4 år! Det var fantastiskt roligt att få träffa Aska. En härlig barbet, med Ruffas mentalitet! En cool tjej! :)
På dagens schema stod ett antal "prova-på" olika hundsporter. Vi hjälptes åt att introducera agility, rallylydnad, nosework och ringträning. Aktiviteterna blev uppskattade, och det var många som vågade sig på att prova på! Kul! :)
På den första gemensamma middagen bjöds det på en fantastisk grillbuffé för att fira klubbens jubileum. Det var många på plats och det hölls tal och det skålades för klubben. Mikael Thurfell, barbetklubbens första ordförande, visade ett bildspel och berättade om hur rasen kom till Sverige, när de första inhemska hundarna föddes och hur klubbens startades upp.
Extra roligt var det att Ruffas dotter Aska åkt från Boden för att vara med på träffen, och att vi fick chans att umgås och prata mycket med Askas matte och husse. Det var jättekul att ses! =) Senare på kvällen var det prisutdelning där bl a vinnare av trekamperna utsågs, liksom vinnare av tipsrundan. Dessutom var 3 lottringar slutsålda. Klubben hade fått en imponerande och jättefin sponsring av såväl företag som privatpersoner, så det var ett gediget prisbord! =) Billie fick pris för att hon varit snabb i löpkampen, Ruffa fick pris för att hon varit en så duktig apportör och dessutom hade vi flera vinstlotter! :D Ruffa och Billie fick nya koppel, leksaker, lyxiga tuggben mm. =) Moa Persson, en rutinerad utställningsdomare och en uppskattad föreläsare, var inbjuden till träffen och berättade om sin roll som domare och gav även några kloka råd till uppfödare och klubben. Några ord som fastnade...
– Rasstandarden är domarnas verktyg som detaljerat styr deras arbete. En domare har enbart en mycket liten del att tycka till om vid bedömningen. Men domare är bara människor och det kan bli mer eller mindre rätta beslut som tas. Ingen domare tror att han bedömt alla hundar rättvist efter en utställningsdag. Förhoppningsvis har de riktigt bra hundarna fått rätt bedömning liksom de sämre som inte håller rasstandarden. Om de högre och de lägre priserna hamnar rätt så måste man anse att ett bra domarjobb har gjorts. – Vi kan vara lite mindre ängsliga i vårt förhållningssätt till ringsekreterare och domare. Man ska inte acceptera domare som uppför sig klandervärt, och får man en kritikerlapp som man inte förstår kan man gå tillbaka till domaren och fråga vad det står och vad som menas. Våga fråga! – Moa ansåg att avelsplaneringen utgör barbetrasens största utmaning idag. Det är viktigt att lära sig lita på egna ögon och framför allt händer för att själv kunna bedöma sina hundar. Speciellt viktigt för uppfödare, som måste bli medvetna om avelsmaterial - och inte bara lita på domarna. Uppfödarna måste lära sig och dessutom ha en agenda över generationer. Avelsplanering måste ske genom medveten och planerad avel. Man måste titta på hunden med hjärna och fingrar, men inte med hjärtat! Det behövs en djupare förståelse som uppfödare. Detta blir extra viktigt i en så liten ras som barbet, där domarna ofta känner osäkerhet. Att många barbeter får bedömningen excellent betyder inte att vi har ovanligt många rastypiska hundar, utan det är snarare ett bevis på att domarna känner sig osäkra. Bedömningarna borde följa en normalfördelningskurva och inte i så hög procent resultera i excellent. – Förr i tiden bestod en uppfödning av ca 50 avelstikar, massor av erfarenhet och personal som hjälpte till. En stor kennel idag består oftast av 3 tikar med nära släktskap, t ex syskon eller mor och dotter. genpoolen i uppfödningen blir liten, vilket är ett problem. Uppfödare av barbet måste lära sig att arbeta ihop då det krävs ett erfarenhetsutbyte för att leda avelsplaneringen och rasen framåt. – Det är olyckligt att barbet är uppdelad i fraktioner beroende på om man ser rasen som en arbetande hund eller inte. Barbet är en arbetande utan tvekan, och en arbetande hund som inte får stimulans börjar klättra på väggarna. Moa underströk hur viktigt det är att vi beaktar detta i klubbarbetet. – För en liten ras som barbet är det viktigt med fysiska aktivitetsträffar och att man måste måna om de aktiva i klubben som drar tunga lass. Barbetklubben är ju en liten rasklubb, med inte så många medlemmar. Det finns ju inte så många barbeter även om populationen stadigt ökar och nu uppgår till drygt 300 stycken i Sverige. I år var det fler närvarande än någonsin på årsmötet i och med att det hade förlagts till träffen! :)
Det var många barbeter som ställde upp och försökte sig på trekampens prestigelösa tävlingar, som gav upphov till mycket skratt då det ibland kunde vara klurigt att få hunden att göra det man ville. Men många gånger överraskade hundarna, och klarade mer än man kunnat tro. Alla deltagande hundar belönades med lyxigt godis, så bara det var ju en vinst! :)
Trekampens grenar: • Löpkampen: Tävlingen avgjordes beroende på hur snabbt en hund sprang en sträcka på ca 65 meter. Hunden hölls mellan två koner vid starten, och sedan beslutade föraren själv hur den ville göra. Springa tillsammans med hunden? Så vid mållinjen och kalla in? Stå halvvägs och kasta en boll i mål? Det var många snabba hundar. På kvällen korades följande hundar som vinnare: 1:a Nori (6,33 sekunder) 2:a Kamille (6,35 sekunder) 3.a Billie (6,43 sekunder) • Apporteringskampen: Gick ut på att försöka få hunden att apportera olika föremål som låg utlagda i ett mindre område där föraren själv inte fick beträda. Det var 15 saker utlagda och man fick 3 minuter på sig. Det var mycket lock och pock, och det skulle visa sig vara lite klurigare än vad man kan tro. Att apportera redan utlagda saker var inte så lätt. På kvällen tillkännagavs vinnarna: 1:a Ruffa (11 föremål) 2:a Hjördis (9 föremål) 3:a Tuva (8 föremål) • Doftkampen: Hunden fick gå fram till 5 burkar, varav en innehöll en godisdoft. Föraren fick försöka läsa av hunden, och stoppa tidtagningen när föraren trodde sig veta vilken burk som innehöll doften. Det var förvånansvärt många hundar som tydligt markerade doften, så tiden blev helt avgörande. Vid kvällens prisutdelning belönades följande vinnare: 1:a Norska AxA (6,9 sekunder) 2:a Evita (7 sekunder) 3:a Hjördis (8,6 sekunder) Under fredagen blev det tillfälle för många nya bekantskaper, såväl bland ägare som hundar. Det var en häftig känsla att se så många barbeter på en och samma plats. Under helgen var det ca 55 barbeter som dök upp för att fira klubbens jubileum! :)
Det stod en hel del hundaktiviteter på schemat denna dag, såsom prova-på viltspår och skojtävlingar i en trekamp. Då vi ansvarade för trekampens tävlingar hann vi inte med något annat. Men vi fick se glada barbeter prova på trekampens grenar! :) |
BloggenEn blogg där du kan följa hundar av rasen barbet. Kategorier
All
Arkiv
February 2024
|